Mitt halvt ark papper

När jag tar upp min älskade tejpade mobil och går in på mina bilder. Jag scrollar ner tills jag kommer till bilderna som är tagna runt maj, tiden med min klass precis innan sommarlovet. Det var då det var som allra bäst. Först får jag upp en bild på mig och mina klasskompisar, när vi sitter på tåget på väg till våran klassresa i Göteborg. Det får mig att tänka på hur kul vi hade. Det var bara en månad kvar tills skolan var slut. Alla i klassen hade kommit varandra nära och man kunde vara sig själv och behövde aldrig skämmas över något. Bilden får mig att längta tillbaka till nian, då jag gick till skolan med ett stort leende på läpparna för att jag visste att jag skulle ha roligt även fast jag satt på en matte lektion med tal som jag inte förstog ett dugg av. Vi kunde skratta och ha kul medan vi samtidigt lärde oss saker i skolan.

Egentligen var vi  i min klass rätt dumma mot varandra, men eftersom att alla gav igen och var dumma mot alla så gjorde det ingenting. Mest av allt får bilderna mig att sakna tiden med alla personerna i klassen. Då man kunde vara sig själv och ha roligt varenda minut under dagen, även fast man fick höra saker som att man var dum i huvudet eller att man skulle bli mulad på rasten. Men det gjorde ingenting för innerst inne tyckte vi om varandra, eller iallafall lite grann.