Vad man kan lyssna på

När jag äntligen kom hem efter att ha gått utomhus i kylan bestämde jag mig för att ta ett varmt bad och lyssna på radion. Jag brukar inte lyssna på radion så ofta längre då jag för det mesta lyssnar på musik på mobilen. Men idag kändes det enklast att bara sätta på radion och hoppas att det kom något bra att lyssna på. Jag låg i badet och en rebecca & fiona låt spelades. Sedan började programmet Christer i P3 (20130313). Jag hade inte hört programmet förut och eftersom jag låg i badet orkade jag inte gå upp och byta kanal så jag lyssnade vidare.

Programmet leddes av en medelålders man vid namn Christer, därav namnet på programmet. Programmet inleds med att Christer presenterar att i dagens program ska dom ta emot samtal från lyssnare och prata om saker som folk anser att dom varit först med fast andra kanske inte visste om. Programmet innehåller både reportage, intervjuer när det är folk som ringer in, men också mycket av Christers personliga berättelser som jag tycker gör att man lär känna hon bättre och kommer in i programmet på ett annat sätt. Om ni letar efter ett program som är lätt att hänga med i så tyckte jag att det här programmet var väldigt enkelt att lyssna på då om pratar väldigt flytande och naturlig. Det pratade väldigt ledigt och använde inte några svåra ord och även fast jag tror att programledaren använde sig av ett manus eftersom han håller ett väldigt bra flyt och inte tappar bort sig, så är han väldigt duktig på att låta naturlig men ändå prata sakta och betona rätt ord. Programmet tycker jag inte är vinklat, som vissa andra program kan vara, då det är folk som berättar egna saker och vad dom själva tycker och tänker. Men däremot kan man inte heller veta hur vinklat det folket som ringer in berättar då dom kanske vinklar det till sin egen fördel eller för att det dom säger ska låta bättre. Jag tycker det är skönt att dom pratar på ett väldigt talspråkligt sätt då de får en att känna att dom pratar med en på något sätt istället för att bara läsa från ett manus för att informera en om något. Jag tycker inte man blir speciellt påverkad av programmet eller att det väcker några känslor hos en så. Just i det här programmet var det inget speciellt budskap anser jag då det mest var folk som ringde in för att berätta om saker som dom ansåg att dom kommit på.

Så är ni mellan 20-30 år, kille som tjej, så skulle jag absolut rekommendera det här programmet för er då dom pratar om alla möjliga saker. Saker som många skulle kunna tycka var kul att lyssna på eftersom det är massa olika personer i olika åldrar som ringer in för att berätta något som dom gjort eller varit med om. Även fast jag är 16 år så tyckte jag ändå att programmet var rätt rolig och jag lyssnade på det hela tiden jag låg i det härliga badet. Däremot så tror jag ändå att lite äldre kanske skulle kunna relatera till programmet mer än jag, speciellt då Christer själv är runt 30 år och pratar mycket om egna erfarenheter som äldre kanske tycker är roligare att lyssna på eftersom dom nog förstår det bättre än jag.

Lite senare i veckan lyssnade jag på Hanna och Amandas podcast som den här gången hette ”Bli ihop”. Dom pratade om allt möjligt inom ämnet  hur det känns, hur det var, och massa mer. Den här podcasten jämfört med radio programmet ”Christer” tycker jag passar jätte bra för tjejer i min ålder och upp till ungefär 30. Hanna och Amanda Pratar på ett väldigt enkelt sätt och i början känns det som om dom läser från ett manus men mer in i programmet så får man verkligen en känsla av att dom bara pratar om vad som helst som dom kommer på. Det är som om man får tjuvlyssna på två bästa kompisar som sitter och pratar om vad som pågår i deras liv, vilket jag tycker är jätte kul för det känns så äkta då. Det blir som att dom bara har en vanlig konversation vilket jag tycker är roligare att lyssna på. Det som gör podcasten så annorlunda från radio programmet är att dom ibland pratar snabbt, högt, brister ut i garv eller råkar prata i mun på varandra. Men det tycker jag bara bidrar till helheten i programmet och det som gör programmet så bra.

Jag tycker det är roligare att lyssna på en podcast då dom känns mycket mer spontana vilket jag tycker gör att det är så mycket roligare att lyssna på, eftersom det känns så äkta. I radioprogram så känns allting lite mer strukturerat och mer bestämt om vad dom ska prata om och när ett samtal ska tas in eller när dom ska byta ämne, och det tycker jag gör att det blir mindre intressant att lyssna på. I till exempel "Hanna och Amanda" så kan dom börja prata om vad som helst känns det som utan att  det verkar som att det är förbestämt att det är just nu och just det som dom ska prata om. Så podcast tycker jag är roligare och passar bättre för mig. Men radio kanske funkar bättre för lite äldre, det kan däremot vara lite enklare att hänga med i radioprogram eftersom det är mer strukturerat och förbestämt. 

Vad som spelas i mina öron förutom musik

Jag har alltid tyckt att det varit roligt att läsa om kläder, smink och liknande i tidningar och på internet. Men jag hade ingen aning om att det fanns ett radioprogram där de pratade om just detta! Jag fick ett tips av en av mina äldre systrar som berättade att hon hade varit inne på Sveriges radios hemsida. Där skulle hon leta reda på ett radioprogram som hon var tvungen att lyssna på i skolan och då fick hon syn på något som kallades för ”Stil”. Hon hade börjat lyssna på det nyaste avsnittet när hon var på väg hem från skolan och hon sa till mig att hon tyckte att det var riktigt intressant. Så jag tänkte, varför inte testa och lyssna på ett avsnitt när jag åker hem från skolan?

Stil är ett radioprogram som sänds på P3. Programledaren är Susanne Ljung som varit programledare för radioprogrammet sedan 2007. Jag började lyssna på avsnittet som hette Stil Special – fem kvinnor, fem infallsvinklar på mode och stil (20130111). I detta avsnitt möter Ljung fem olika kvinnor som på olika sätt förhåller sig till stil. Avsnittet var 55 minuter långt så jag hann inte lyssna på hela avsnittet innan jag kom hem. Men bara efter att ha lyssnat i ungefär en kvart kände jag att detta radioprogram var något för mig.

Radioprogrammet inleds med att Ljung presenterar vad dagens avsnitt ska handla om. Den första kvinnan hon ska prata med är kostymören till en känd TV-serie vid namn Girls. Ljung ger information om vad TV-serien Girls handlar om och sedan presenterar hon kostymören till serien som heter Jennifer Rogien som hon ska prata med. Varför hon ska intervjua just konsymören till denna TV-serie beror på att karaktärerna i Girls inte är lika uppklädda och bär inte lika dyra kläder som karaktärerna i andra TV-serier, som till exempel Gossip Girl. Det bästa med detta avsnitt var att med jämna mellanrum fick man höra scener ifrån serien som fick en att förstå vad det var Rogien och Ljung pratade om. Till exempel citerade Ljung vad en av karaktärerna i TV-serien sagt på svenska. Sedan fick man höra hur det lät när karaktären själv sa detta i TV-serien på engelska. Ljung berättar även vad Rogien har berättat för henne vid intervjun och sedan får man höra hur det lät när Rogien själv berättade. Så avsnittet är alltså en återberättande intervju med Rogien. Man får aldrig höra vilka frågor Ljung ställer till Rogien utan bara vad hon har svarat.

Ljung pratar på ett mycket objektivt sätt där hon endast ger information och lägger aldrig in hennes egna åsikter om TV-serien. Hon pratar väldigt lugnt vilket gör att det är enkelt att hänga med och eftersom hon inte använder några svåra ord. Det låter som Ljung läser från ett papper, vilket hon troligen gör, eftersom hon berättar mycket fakta som kan vara svår att komma ihåg själv. Hon berättar även allt som Rogien har sagt till henne under deras intervju som jag omöjligen tror att hon kommer ihåg utantill. Jag tycker hon använder sig av ett skriftspråk efter som hon pratar med samma ton under hela avsnittet och betonar inte några speciella ord.

Jag skulle tippa på att detta radioprogram är menat för kvinnor eftersom de pratar om kläder, skor och smink som endast kvinnor använder. Just det avsnitt som jag lyssnat på verkade som om de verkligen var menat för kvinnor eftersom de inte intervjuar någon man och att TV-serien Girls känns menat för målgruppen kvinnor. Nu har jag bara lyssnat på en liten del av ett enda avsnitt ur detta radioprogram men jag kan tänka mig att de som lyssnar på detta radioprogram är kvinnor mellan 14-40 år. Jag fick den känslan när de pratade om TV-serien Girls som jag tror vänder sig till kvinnor mellan den åldern. Och självklart är Stils målgrupp modeintresserade! Jag tror inte någon som inte alls har ett intresse för kläder, skor och smink skulle ta sin tid till att lyssna på detta. Precis som en modeintresserad person inte skulle lyssna på ett radioprogram som handlar om sport ifall den inte var intresserad av sport överhuvudtaget.

När jag åker hem ifrån skolan brukar jag ofta lyssna på Hanna och Amandas podcast. Efter att jag lyssnat på radioprogrammet Stil märkte jag att det är en stor skillnad på ett radioprogram och en podcast. Senast lyssnade jag på Hanna och Amandas podcast som hette Kroppsideal (20120413). Efter bara några sekunder märkte jag skillnaden på ett radioprogram och en podcast. Hanna och Amanda börjar direkt att kommentera varandras röster och skrattar högt och ofta. I en podcast pratar det mycket fortare och har ett mycket mer informellt språk. De skrattar och pratar i mun på varandra precis som om detta avsnitt skulle vara inspelat vid ett köksbord. Man hör tydligt att det inte har ett exakt manus de går efter. Om de kommer upp något roligt och intressant så börjar de gärna prata om det istället för det ämnet som de var meningen att de skulle prata om. Hanna och Amanda använder sig av ett talspråk där de gärna använder slangord och ord som ”ba” och ”asså”.

Till skillnad från radioprogrammet Stil försöker den här podcasten få fram ett budskap. Just detta avsnitt som handlar om skönhetsideal är budskapet att man ska finna modet att vara precis som man är. Hanna och Amanda betonar även vissa ord som inte förekom i radioprogrammet. I podcasten betonar de ord som de tycker är viktiga som till exempel när de berättar om att man ska vara nöjd med sig själv. Då betonar de ordet ”nöjd” för att de vill att vi ska uppmärksamma detta ord.

En podcast tror jag påverkar deras lyssnare mer eftersom där pratar de med ett informellt språk och lägger in deras egna tankar. Det är lätt att vi lyssnare tar åt oss av Hanna och Amandas åsikter eftersom de ofta säger vad de tycker och tänker. I ett radioprogram får man mer fakta och det är mer intervjuer med folk. Där följer de också ett manus där de vet exakt vad det är de ska säga. Det är mer underhållande att lyssna på en podcast enligt mig eftersom det inte är lika “stelt”. Det är även kul att lyssna på vad andra tycker och kolla om man håller med. Jag kan rekommendera både radioprogrammet Stil och Hanna och Amandas podcast, båda är väldigt underhållande och perfekt att lyssna på när man är trött på att bara lyssna på musik!

 Rebecca Högne

                                                                        

Fotbollsproffset Miguel i tidig ålder

Miguel trixar med bollen.

Att vara ung i dagens samhälle är redan svårt och stressigt för många, man ska hinna med både skolan och vänner. Jag har träffat Miguel Olivares som hinner med allt det plus att spela fotboll i två väldigt bra lag. Han säger att han klarar det utan att tycka det är stressigt, och ska även berätta mer om sitt fartfyllda liv.

 Det är en sen vinterkväll i februari och nästan kolsvart utanför fönstret. Jag sitter hemma hos Miguel Olivares som bara är 15 år och redan är en professionell fotbollsspelare i två olika lag, Syrianska FC och Svenska p15 landslaget. Han slänger sig ner på de mjuka kuddarna i den stora soffan och suckar tungt. Han är precis hemkommen från en två timmars hård fotbollsträning med Syrianska FC, och drar sakta av sig sina långa fotbollsstrumpor. Han ruffsar lite med handen i sitt svarta, korta hår. Lukten av parfym med lite blandning av svett sprider sig i det lilla vardagsrummet. På bordet framför mig ligger en hög med skolböcker som han ska ta i tu med senare under kvällen. 

Han har satsat hårt på fotbollen i flera år nu.

Miguel börjar snabbt berätta om hur det är att vara ung i dagens samhälle, om det är hårt eller lätt.
- Utan kompisar kommer man ingenstans, de är som en back up i livet, säger han.

Han fortsätter berätta att det är både bra och dåligt att vara ung idag, att det mest beror på vad för person man är och hur man blivit uppfostrad. Han säger att om man har det svårt hemma så är det många av de som blir agressiva och tar ut det på annat i andra situationer och därför hamnar i bråk ofta. Men eftersom han själv är  så fokuserad på fotbollen så hinner han inte med sånt, vilket han tror är lika för många andra med ett liknande intresse.

Under tiden vi pratar sitter han och kastar en liten tennisboll upp och ned i handen, som att det gör han lugn. Miguel berättar vidare om sitt stora intresse för fotbollen. Han säger att det inte är så stressigt som man tror, det handlar bara om hur bra man planerar allting så hinner man med det man vill. Han själv har träning 5 gånger i veckan och resten av veckan gör han andra roliga saker. Dock erkänner han att han måste stanna kvar extra länge i skolan ibland för att hinna med allt plugg, vilket kan vara lite jobbigt anser han. Miguel säger bara att det är sådant man måste göra, skolan är egentligen viktigast. Men det är svårt att säga nej om man blir uttagen till något viktigt där man måste visa att man är duktig och går framåt inom fotbollen.
- Man ska bara tro på det man gör. Jag tror på fotbollen, därför kommer den ofta i första hand, säger han med en bestämd blick men som visar att han är nöjd.

När jag frågar om framtidsplaner lägger han bort bollen och rättar till tröjan som har glidit upp till sig lite när han suttit så länge i soffan. Det blir tyst en sekund och man hör bara våra andetag och väldigt svaga röster från grannarna på våningen över. Sedan börjar han prata om att han verkligen vill spela fotboll när han blir äldre också, i något professionellt lag. Eftersom han har hållit på med fotbollen sen tidiga åldrar vill han fortsätta med det så länge han år, och det hoppas han att han får också. Om han får säga vad han tror så säger han även här att han kommer spela fotboll. Han kanske inte blir nya Messi men han vet att han kommer vilja hålla på med fotbollen i flera år till. Frågan är bara om han kommer hinna med allting; skolan, familj, vänner, kärlek och fotbollen.
- Om man älskar det man gör blir det inte så mycket press. Det handlar som sagt om att planera mycket och bra. Men kärleken har jag inte tänkt på så mycket nu. Det känns som jag inte skulle hinna med det, men om jag träffar någon jag gillar så får man försöka få ihop det på något sätt.

Att klara sig själv som ung

Jag är i Spanien och solens skinande strålar värmer i hela kroppen samtidigt som dom lätta vindpustarna svalkar skönt. Jag går längs havet på väg tillbaka till huset vi bor i här i Spanien för att intervjua min syster Isabelle. Jag och Isabelle, eller Bella som vi i familjen kallar henne, sätter oss på varsin stol i skuggan på den stora verandan med utsikt över dom svajande palmerna vid havet.

 Hon  kollar ivrigt på mig och verkar redo att börja intervjun. Bella gick på en estetisk linje på Tumba gymnasium och flyttade sedan hemifrån ett år efter hon tog studenten. Hon började med att jobba på ett litet café men jobbar nuförtiden på reklambyrån RBK. Hon skrattar lite lätt och rätar upp sig i stolen när jag ställer min första fråga om varför hon just valde det programmet på gymnasiet som hon valde.

- Jag tänkte att det programmet skulle bli kul och skulle passa mig då det var sådant som jag gillade att hålla på med och jag tänkte att det nog fanns någon framtid inom det jag pluggade så att jag enkelt kunde få något jobb som jag tyckte var kul.

Bella gjorde det hon skulle och hennes slut betyg var väl helt okej, men hon berättar att hon ändå önskar att hon hade pluggat lite hårdare och ansträngt sig lite mera i skolan. När hon sedan gick ut gymnasiet valde hon att inte plugga vidare på högskolan utan istället börja arbeta direkt. Jag frågar henne varför och hon tar undan hennes ljusa hår som flyger runt i vinden.

- När jag äntligen gick ut gymnasiet var jag så skoltrött och jag hade ingen ork till att plugga. Jag ville ta en paus från det och tjäna pengar istället så jag kunde klara mig själv, flytta hemifrån och resa utomlands. Sen visste jag ändå inte exakt vad jag ville bli, det vet jag fortfarande inte. 

Hon tar en paus och solar sig lite i solen och säger sedan att hon nog ska plugga vidare sen men att hon ändå är glad att hon inte gjorde det direkt efter gymnasiet. 

Vi är båda törstiga så vi tar en liten paus för att dricka men fortsätter snabbt med intervjun då vi båda längtar till att lägga oss i solen igen eller för ta ett svalkande dopp i poolen. 

Jag frågar henne om hur hon tyckte det var att börja jobba direkt och hon kollar på mig och ler.

- Det var kul och spännande. Det var så roligt att tjäna egna pengar, flytta hemifrån och känna sig vuxen. Jag hade tur och fick ett jobb på ett café nästan direkt efter gymnasiet. 

När jag frågar hur det var att flytta hemifrån själv skrattar hon glatt och säger tyst så att bara jag hör att det var skönt att få slippa mamma.

 Kvittrande fåglar flyger förbi över oss och studsande tennisbollar hörs en bit bort där man ser två killar spela tennis som om livet hänger på att dom ska slå den flygande bollen så hårt dom bara kan. 

När jag frågar om hennes jobb hon har nu tänker hon ett tag och ser fundersam ut. 

- Mitt jobb är bra. Det är kul där när det finns mycket att göra annars kan det bli lite långtråkigt. Jag tror nog att jag skulle kunna tänka mig att fortsätta jobba där. Jag trivs där. I framtiden vet jag inte riktigt vad jag vill jobba med, men förmodligen något inom reklambranschen, mediebranschen eller inom inredning och design.

Innan vi båda skyndar oss tillbaka till solstolarna frågar jag henne om vad hon har för tips till andra ungdomar i gymnasiet. Hon kollar bort ett tag och funderar innan hon sedan kollar på mig rätt allvarligt.

- Att inte kasta bort sin tid i gymnasiet för det är så jobbigt att ta igen det, och sen tycker jag att man kan ta typ ett år efter gymnasiet och resa och bara ta det lugnt istället för o plugga vidare direkt.

Roligt att lyssna på P3 Christer

I morse när jag som vanlig satte mig i bilen och väntade på mamma som skulle köra mig till skolan satte jag på radion i väntan, det är avkopplande enligt mig. Jag brukar lyssna på lugna favoriter på morgonen och mamma går alltid med på det. Men just idag var hon surare än vanligt och bara för det var det den låten hon hatade mest på radion, så hon bytte till tråkiga kanalen P3. Vad är det för tråkigt prat liksom, tänkte jag. Jag fick i alla fall tvinga mig att sitta där och lyssna på det, och det förvånade mig lite av att det ändå var ganska intressant.

Programmet Christer i P3 (20130219) handlade om lögner man lever med, alltså att man hittat på saker som man fortfarande inte berättat att det inte var sant. Under programmet får folk ringa in och berätta om sina lögner, vilket var lite kul att höra eftersom det var ganska konstiga saker. När det är vilken människa som helst är det lättare att förstå, det är så vardagligt talspråk då. Det är även subjektivt och vinklat, alltså det är inte så faktabaserat som i en nyhetssändning. Det gjorde att jag gillade programmet ännu mer, för nyhetsprat är verkligen tråkigt att lyssna på, man måste liksom anstränga sig för att hänga med då. Radioprataren Christer har ju ett manus han följer ganska mycket i början, även fast han pratar så det inte märks, så kan det tillkomma vissa ord som man i vanliga fall inte använder eller så är det lite mer åt det här nyhetspratet, vilket var lite tråkigare enligt mig. Därför gillade jag när folk fick ringa in och vara en del av programmet och säga vad dem ville.

Om jag tänker efter så tror jag att just det här programmet passar de flesta, för både jag och mamma satt tysta och lyssnade på det. Nästan alla har någonsin varit med om lögner och jag kände igen mig i vissa lögner som togs upp också, så jag fnissade till lite ibland och även mamma. Jag funderade även vad det fanns för budskap med detta. Vill de att folk ska börja ljuga mer? För de tog upp ganska bra exempel jag kan ha användning för. Men jag kom fram till att budskapet borde vara att alla någon gång ljuger, så ingen är perfekt och helt ärlig. Därför kanske man inte ska må så dåligt och ha ångest över en liten lögn, det kanske i slutet också blir bättre att avslöja lögnen än att leva med den resten av livet.

I skolan fick lyssna på Hanna och Amandas podcast om vänskap där det också pratas mycket. Det handlade om hur bra och viktigt vänskapen är, främst mellan tjejer. Men detta var lite annorlunda mot det jag hörde i morse på radion i bilen. Det jag först reagerade på var ljudet, det låter inte likadant som på radion. Ljudet i podcasten lät mer som man spelar in det själv eller pratar i telefon och lite mer skrovligt, det var lite jobbigare att lyssna på men jag vände sig efter en stund. Språket de använde var ju också lite annorlunda jämfört med när Christer pratade. Hanna och Amanda använde verkligen ett vardagligt språk och det lät mer som de hade en trevlig pratstund med varandra än att de spelade in ett program. Det var alltså väldigt subjektivt och vinklat, inget var rätt eller fel och dem skrattade tillsammans i samtalet.

I den här podcasten så kände jag att det inte heller fanns någon tydlig målgrupp sådär, nästan alla tjejer (och killar också) har ju haft en sån där jättebra kompis som man kan göra allt för. Därför får de oss alla att tänka till lite, att man ska vara rädd om de äkta vännerna man har och behandla dem bra. Om man bara struntar i de så kommer dem inte finnas kvar tillslut, och eftersom vänner är så bra för oss och får en att må bra så får man inte strunta i dem. Jag tycker det var en jättebra podcast faktiskt, jag blev glad och börja tänka på mina minnen med mina kompisar!

Innan jag hörde de här programmen trodde jag att ”prat-radio” var tråkigt och oviktigt, att det var för gamla personer. Men nu har jag insett att det faktiskt finns något som passar alla och att de är väldigt bra och roliga att lyssna på. Stort tips till alla där ute: lyssna mer på radio, man lär sig av det och blir glad och får skratta lite även fast man kanske sitter själv.

Tankar om P3 Christer

Hej! Häromdagen satt jag och pappa i bilen på väg hem från Stockholm och knäppte mellan radiokanalerna när jag fastande för P3s radioprogram Christer (20130305). Det avsnittet handlade om konstiga saker man har varit med om. Christer är namnet på programledaren och är den som pratar mest i programmet, speciellt i början och i slutet. Där emellan är det folk som ringer in och i det här fallet pratar om konstiga upplevelser.

Programmet hade ens intresse och var roligt hela tiden, det sändes även musik mellan pratet vilket gjorde det ännu roligare att lyssna på. Programledarens språk kändes vardagligt och avslappnat utan några svåra ord, men man märkte såklart att han läste från ett manus i början men när han pratade med lyssnarna som ringde in var det talspråkligt. Resten av programmet var även talspråkligt eftersom lyssnarna såklart inte pratar från ett manus. Dock läste han väldigt snabbt utan några pauser vilket gjorde det svårt att hänga med ibland.

Jag skulle inte säga att programmet var vinklat på något sätt eftersom det är folks egna upplevelser men eftersom folk säger saker som dem tycker är konstiga och personliga är det väldigt subjektivt.

Jag skulle kunna tänka mig att målgruppen för detta program är från folk i min ålder och uppåt, ungefär folk i 15-60 årsåldern som vill få ett gott skratt. För jag tror inte att det finns något speciellt syfte eller budskap med just det här avsnittet av programmet, bara att det ska vara kul.

När programmet var slut och vi precis hade kommit hem kom jag och tänka på en podcast av Hanna och Amanda jag lyssnade på för ett tag sen. Jag lyssnade på deras pod om vänskap. Den handlade om hur viktigt det är att ha en tjejkompis och vilken trygghet det är. Att en kvinnlig vänskap är både en av de viktigaste och sårbaraste saken som finns.

Att lyssna på ett radioprogram och en podcast skiljer sig ganska mycket ifrån varandra. Jag tror att det är väldigt sällan det skulle sändas på radio när man sitter och pratar bara om sina åsikter, tankar och upplevelser i en timme. I en podcast finns det heller inget speciellt manus som radioprogram har utan dom har bara ett ämne att utgå ifrån vilket gör allt mycket levande och avslappnat, och eftersom dem sitter i en bil och pratar blir det också mer spontant än radioprogrammet. Hanna och Amanda pratar även i ett annat tempo, de pratar mer långsamt med varandra och väldigt informellt.

Hanna och Amandas podcasts skulle passa bra till kvinnor i 16-45 årsåldern. Eftersom de handlar mest om kvinnosaker tex. ”Leva tillsammans” och ”kroppsideal”. Det är saker som jag tror att de flesta kvinnor är intresserade av och vill lyssna på. Budskapet med just denna podcast var just hur viktigt det faktiskt är att hålla hårt om sina tjejkompisar för att dom kommer alltid vara där om man behandlar dem väl.

Eftersom att i en podcast pratar om sina egna åsikter mer än i ett radioprogram gör såklart att man blir mer påverkad av det. Jag tror att Hanna och Amanda påverkade sina lyssnare mer än vad Christer gjorde i sitt radioprogram eftersom han ville egentligen bara få folk att skratta medan Hanna och Amanda ville förmedla sina tankar och upplevelser. Dessa tankar grundar jag från mig själv. För jag blev påverkad mer av podcasten än vad jag blev av radioprogrammet.

Jag själv brukar inte annars lyssna så mycket på radioprogram där dem pratar eller podcasts för jag har trott att det inte kan vara så intressant. Men efter jag lyssnade på Christers program i bilen ändrade jag mig. Hans radioprogram tyckte jag var kul och skulle kunna lyssna på igen. Även Hanna och Amandas podcast var intressant eftersom dem pratade om saker jag kan relatera till.

Mina tankar om radioprogrammet Tendens

Igår lyssnade jag på radio och fastnade för ett program jag bara måste skriva om. Jag lyssnade på radioprogrammet Tendens: ”Jag kan inte leva som dom” i P1 (20130305). Det handlar om en ung tjej, Sara, som rymt hemifrån eftersom hon inte kunde leva med sin familj. Hon blev hotad att bli bortgift och dödad om hon inte levde efter normen, då familjen levde efter en hederskultur. Hon menar att hon valde bort hederskulturen, sättet familjen levde på, och inte att hon valde bort sin älskade familj hon önskar kunna ha ett normalt förhållande med. Idag lever hon med skyddad identitet och har endast telefonkontakt med sin familj. Sara valde att ge sitt liv en till chans, allt hon vill är leva ett vanligt liv utan att någon annan bestämmer över henne.

Reportaget är subjektivt. Det är en intervju där hon berättar om sitt liv, händelserna och mycket om hennes känslor. Det är Saras egna bild av det som hände och hur hon vill att det ska vara. Språket är väldigt talspråkligt, hon berättar med sina egna ord och det känns inte som att hon har något manus hon går efter, men hon har säkert stödord eller liknande. Hon pratar ganska formellt och ansträngt, men ibland med lite slangord. Det är ändå lätt att förstå, även om hon har dialekt med viss brytning. Det är inte heller några svåra ord och allt flyter på okej. Betoningarna på orden är bra, det känns naturligt. Ibland blir det långa pauser, exempelvis när hon har svårt att förklara vad hon menar eller när det är jobbigt att prata om vissa saker ur hennes förflutna. Ibland får hon gråten i halsen och då tar programledaren över och ställer en ny fråga för att underlätta.

Jag tror att målgruppen är personer i åldern 16-30. Hon själv är 23 år och berättar om händelsen som skedde när hon var 16. Just därför kan det vara bra för tonåringar att förstå vad som kan hända runt omkring, hur andra tonåringar känner sig och hur dom hanterar problem som detta, familjeproblem och att rymma hemifrån. Det kan få andra att förstå vad som händer med personen som är utsatt. Att det är riktat till personer upp till 30-års åldern tänker jag att just det som Sara gått igenom kan andra gått igenom och kan känna igen sig och förstå henne. Just sådant som heder och religion kan vara intressant för lite äldre personer, då de kanske också har hederskultur i sitt hem och egna barn med tankar som Sara hade, att de inte håller med om vad religionen säger är rätt.

Det finns inget tydligt budskap med programmet, men jag tror att det kan vara att folk ska öppna ögonen för sådant här och att man faktiskt kan gå sin egen väg i livet. Att man kan bryta banden med dom man älskar om det är det som är det bästa om man inte kan leva som dom. Det är okej att göra som man själv vill och leva livet precis så som man själv tycker är det bästa sättet.

Jag lyssnade också på en podcast av Hanna och Amanda, ”Vänskap” (20120427). De pratar om vänskap, hur bra och underbart det är. De berättar också om vänskap i tonåren och de vänner som stått vid deras sida i många år och hur bra vänner de fortfarande är.

Innehållen i de två programmen skiljer sig åt väldigt mycket. Den första handlar om hur jobbigt och utmanande livet kan vara utan sin älskade familj och den andra handlar om hur bra livet kan vara med sina älskade vid sidan, där vännerna nästan blir som en del av familjen.

Det finns tydliga skillnader i språket. I reportaget ställs frågor som bli besvarade, tempot är ganska långsamt och i helhet är intervjun ledsam och mörk. I podcasten kör de bara på, avbryter varandra, pratar lättsamt och skrattar mycket. Hanna och Amanda pratar som om de pratade med varandra med informellt språk och naturliga betoningar på orden.

Målgrupperna skiljer sig lite grann, podcastens målgrupp är nog 25-45-års åldern. Varför jag tror så är för att de pratar om sådant som hänt när de var unga och sådana vänner som de har kvar nu. Det är nog svårt för yngre att förstå vad de pratar om, när de inte vet hur deras vänskapsrelationer kommer se ut när de är gamla. Många äldre som lyssnar tänker säkert tillbaka på sina år då de hade vänner som betydde mer än något annat, innan de kanske skaffade en familj som blev viktig.

Vårt favorit radioprogram

Någonting som vi aldrig missar är programmet Christer i P3. Det sänds måndagar till fredagar mellan klockan 14.00-16.00. Vi lyssnade på gårdagens program ”Bland det konstigaste jag varit med om” (20130205) där folk fick ringa in och dela med sig av de konstigaste saker de upplevt.

Vi uppfattar programmet som väldigt sakligt eftersom att de hela tiden håller sig till ämnet som programmet handlar om. Ibland väver han in sina egna tankar kring de berättandes upplevelser och det gör att programmet blir mer levande. Exempelvis när han ger egna förslag på vad den svartklädda kvinnan kunde ha för uppdrag. Programledaren använder ett ganska formellt talspråk med en del slangord. Han talar väldigt tydligt och man hör vad han säger men ibland går det lite för fort och han tar sällan pauser, så det blir lite jobbigt att lyssna på det han säger. Christer betonar ibland ord så det ska bli lättare att ta till sig det han vill förmedla och det gör även att blir roligare att lyssna på, eftersom att det blir lite variation i tonläget. Men ibland hör man tydligt att han läser innantill.

Hela programmet består av kortare intervjuer med olika personer där de berättar om sina konstiga upplevelser. Det gör så att det hela tiden händer något nytt i programmet, vilket gör att man vill fortsätta lyssna. Vi tycker att målgruppen för programmet är både killar och tjejer mellan 20 och 50. Eftersom att det har en humor som passar de flesta och de tar även upp ämnen som berör alla. Vi tror att målgruppen ser programmet som underhållning, det gör i alla fall vi.

Vi har även lyssnat på Alex och Sigges podcast klaustrofobisk (20130131).

I deras podcast använder de mycket miljöbeskrivning och man hör aldrig att de har ett manus som de följer. De använder informellt talspråk så det känns som att man sitter bredvid dem och är en del i deras samtal. De använder mycket humor och slangord. Vi tycker att det är mycket skönare att lyssna på Alex och Sigge eftersom att de använder ett mer vardagligt språk och det känns mer levande. Målgruppen för deras podcasts riktar sig till killar och tjejer mellan 15 och 30. Programmet är väldigt spontant och man vet aldrig vad som kommer att hända. Deras samtal är ibland långt utanför ämnet och det är det som gör att det känns levande och underhållande. Vi anser att det inte är så jobbigt att lyssna på podcasts eftersom att det inte är så uppstaplat och planerat vad de ska prata om. Därför är det också enklare att ta till sig deras budskap.

Våra tankar kring radio är att det är lite mer formellt än podcasts och att det är oftast uppbyggt på ett manus som är förberett dagen innan. Podcasts är mer spontana och där används ett mer informellt talspråk.  

Tema: Skillnaden mellan radio och podcast

I tisdags fick jag en uppgift att lyssna på radio. Jag fastande för programmet Christer i P3 (20130603) eftersom att det är två tjejer som pratar om intressanta saker tex om kändisar hur de är och hur snygga de är. Man fick skicka meddelanden till de och dela med sig om sina saker om temat.

Programmet blev inte så tråkig som jag hade föreställt mig eftersom att de pratar om kändisar, mode och stil. Jag trodde att det skulle vara mer som tråkiga nyheter och om media tex gamla saker har utvecklat mer och mer som dator och mobiler. De blandar mellan reportage och ledaren ringer och frågar om skönhet och ber folk att skicka mail om vad de tycker. Ljudet är bra de höjer det när de ringer till någon person. Personerna pratar högt så att man hör vad de säger, men lite snabbt. Språket är ganska vardagligt så man hänger med vad de pratar om. Linnea Wikblad är programledaren och hon tar ibland några långa pauser så hon läste från ett papper vad hon ska säga. Jag skulle nog inte säga att de uttalar svåra ord på radion. Programledaren intervjuar andra personer för att de inte ska stanna på samma tema. De byter från kändisar till filmer tex som terminator och diskuterar om det. Linnea Wikblad avbryter diskussionen med att läsa upp några meddelanden från lyssnarna. Jag skulle säga att målgruppen till P3 är för unga vuxna för att de pratar fort, vardagligt och pratar om sånt som unga vuxna är intresserade av tex kända killar som e heterosexuella män som är snygga.

När jag vill ta det lugnt och ligga i soffan lyssnar jag på Hanna och Amanda. Jag lyssnar på de eftersom att det är intressant och avslappnade. De pratar lugnt och vardagligt utan musik. Hanna och Amanda berättar sina egna upplevelser vilket är så intressant när man har inget annat att göra. För några dagar sedan lyssnade jag på en episod som hette vänskap. Den handlade om deras upplevelser med sina vänner och vad de gjorde. Hanna och Amanda berättar om att tjejkompisar kunde liksom dö ihop för att vara tillsammans med de.

Skillnaden med radio och podcast är att radio försöker de ha bra låtar som får folk att lyssna på de och berättar mer om skvaller bland kändisar. När det är fredag och jag är glad så sätter jag på radio och sjunger med bland låtarna som jag tycker om. Man släpper mer loss sin energi när man lyssnar på radio. Podcast berättar de mer om sina liv och är öppna för lyssnarna. De har ingen reklam som stör, de pratar lätt med lugn röst och anväder sig inte av svåra ord. Podcast har ingen musik som på radio för att det ska kännas mer bekvämt att bara lyssna och slappna av med deras röster. Ljudkvalitén är inte högt, men lagom så att man hör de. Målgruppen för podcast skulle vara 25-50 för att desto äldre man är vill man lyssna på lugna saker och hur de berättar om deras upplevelser. Podcast pratar med mjuka röster och försöker inte ta ut energin på lyssnaren och det gör att programmet är för äldre människor. Radio har de lite mer ”tjohej” och pratar lite snabbare och högre. De spelar olika låtar för att få folk att gilla deras kanal. Slutligen tycker jag att radion är lite mer för att ha roligt och dansa till musiken eller bara sjunga med när man är i bilen.
Evelina Samed12

Livet som ung handbollsspelare

Att sitta och titta när andra idrottar kan vara inspirerande. Malin Eklund-Larsen var med på sin storebrors handbollsträningar och matcher, vilket gjorde att hon blev nyfiken på hur det var att spela. Redan vid 5-års ålder började hon på handbollsskola, ett år yngre än de andra i gruppen.

Jag möter Malin vid hennes skola Tumba Gymnasium. Det är en stor skola med många elever och möjligheter. Det är här hon läser samhällsprogrammet, inriktning samhälle med handbollsprofil. Vi går in och letar upp ett ledigt rum där vi kan vara ifred.

Malin berättar hur allt började med ett leende på läpparna. Med en handbollsintresserad och engagerad familj var det självklart att hon också skulle börja spela handboll.

- Jag var alltid med och kollade när min bror spelade och ville så hemskt gärna spela själv, säger Malin och tänker tillbaka på tiden hon spenderade på bänken bredvid planen.

Numera är det hon själv som står på planen och är inne i spelet. Redan som femåring började Malin på handbollsskola i Tumba. Det är där hon har utvecklats och fortsatt spela som målvakt. Hon har nu tagit sig till damernasjuniorernas utvecklingslag och satsar med höga mål.

- Drömmen inom handboll är att nå landslaget men annars skulle jag vilja spela i elitlaget, berättar hon och ser lite fundersam ut. Det kommer vara svårt att ta sig dit, men jag har redan kommit en lång bit på vägen, förklarar hon.

Malin har alltid vetat att handboll var hennes grej, det var kul och något hon var bra på. Handbollen är något hon lever för, och träningarna har blivit hennes andra hem.

- Mycket av min tid tillbringar jag med att spela handboll. Eftersom jag har handboll på schemat i skolan, tränar jag sex gånger i veckan med minst en match på helgerna. Det kan vara riktigt slitigt och ta upp hela min tid, menar hon och suckar lite.

Hon är van vid att träna mycket och har gått i handbollsklass två år i högstadiet innan hon började gymnasiet med handbollsprofil. Men för att klara av både skola och handbollen, som är de två viktigaste sakerna i hennes liv finns det några saker som man måste klara av.

- Det gäller att vara fokuserad på det man gör och kunna kombinera både skola och handboll samtidigt, förklarar hon och fortsätter. Man måste också våga satsa, det är något som är lika viktigt, säger hon och ler lite.

Men det är inte alltid lätt att klara av allting, eller att hinna med allting. För att kunna träna ofta och länge, offrar hon mycket. Speciellt tid med kompisar. Hon ser lite ledsen och nedstämd ut och berättar.

- Det kan vara jobbigt och tråkigt att offra kompisarna för handbollen, men ibland måste jag. Det är också jobbigt att skolan blir lidande och det straffar mig ibland, när jag tex har tränat istället för att plugga, bekänner hon. Det är mycket jag offrat men ibland är det värt det, säger hon och verkligen menar det.

Malin förklarar att det kan vara bra att offra saker ibland, det är tråkigt men kan vara nyttigt och gynna en i framtiden. Jag frågar henne om vad som gör henne peppad att fortsätta med handbollen ändå. Hon funderar en stund och tänker ut ett passande svar.

- Det är roligt när träningarna ger resultat. Förra året vann mitt lag junior SM. Det är sådana vinster som peppar mig, berättar hon stolt.

Malin tror att handbollsspelandet kommer att vara bra för henne i framtiden. Hon kommer alltid att kunna se spel på en målvakts sätt och hon har lärt sig att känna av andra, inte minst sitt eget lag.

- Som målvakt har jag fått ta täten och blir lite som en ledare för laget, menar hon och ser det som en positiv sak.

Hon berättar att hon ofta tar huvudrollen i laget, men också när det gäller andra saker, som grupparbeten i skolan och hon tror att det kan bero på att hon är målvakt.

-I framtiden hoppas jag på att kunna hjälpa till på klubben. Jag vill hjälpa de yngre lagen att bli framgångsrika och duktiga handbollsspelare, säger hon avslutande.

En ungdoms resa

Många drömmer om att utforska världen men väldigt få har modet att gör det. Annika Magnusson är en av dem, som ung bestämde hon sig för att bege sig ut i välden.

Vi sitter på varsin sida av ett ovalt, vitt bord som står placerat längst med två stora fönster. Annika Magnusson är klädd i blommig vårklänning med tights till, håret är mörkt och kort klippt. Jag gör i ordning två koppar te innan jag börjar med den första frågan.     

Hur började allt, din ungdom?

”Ja, jag hade inte så mycket ungdom, enligt mig själv. Eller det skulle vara fram till att jag fyllde elva, innan de jag sprang runt på idrottsplan men en boll, eller lekte med kompisar. Efter den sommaren skaffade jag mitt första jobb.”

Hur var det att växa upp i Vretstorp?

”Det går att säga mycket både positivt och negativt om Vretstorp, men jag tycker för det mesta att det var bra. Eftersom att det är en så liten by med väldigt liten befolkning, så kände jag alla och var en enorm trygghet. Det fanns även både en idrottsförening och en folkpark, vilket jag deltog aktivt i. Min pappa var folkparksdirektör under många år, så jag tror att det var en faktor till att jag var så engagerad som jag var. Så länga jag kan minnas så har min pappa alltid sett till att jag haft någonting att göra i parken. Det kunde vara saker som att laga staket, sitta i entrén eller städa. Ju äldre jag blev desto mer ansvar fick jag. Allt jag gjorde i parken var frivilligt så jag fick ingen lön eller annan typ av ersättning för det jag gjorde.” säger Annika medan hon sippar på sitt te, innan hon fortsätter.

”De negativa sakerna med Vretstorp är nog skolorna, det finns en skola i Vretstorp, där eleverna går från förskoleklass till årskurs 6. Efter det måste eleverna åka buss in till Hallsberg där de går högstadium och vidare utbildning. På min tid åkte vi tåg, en avgång till Hallsberg 07:00 och två hem 11:17 och 16:20. Missade man dem så kom man antingen inte till eller från skolan. En till negativ sak var utbudet av underhållning, jag och mina kompisar var tvungna att roa oss själva och hitta på saker att göra.”

Det slår i kattluckan på bottenplan och en liten svart melerad katt tassar nyfiket fram till oss, Annika böjer sig ner och klappar henne.

Hur kom det sig att du åkte till USA?

”Jag kände att jag hade sett allt jag kunde se i Vretstorp, det fanns inget nytt. Jag ville ut i världen, uppleva nya saker, lära mig ett nytt språk. Jag beslutade därför att tjäna ihop pengar för att kunna köpa en biljett till USA. Efter en del sökande, fick jag jobb hos en familj i Kalifornien. Jag var 20 år när jag åkte, jag hade inte sett mycket av världen så jag visste inte vad jag skulle kunna föreställa som väntade på mig, men jag var aldrig rädd. Det är självklart att jag var nervös, bara flygresan var läskig i sig. Jag lärde mig mycket den resan, erfarenheter som jag kommer ha nytta av hela livet. I Los Angeles blev jag anlitad som privatchaufför till en äldre kvinna, jag städade även hus för att tjäna extra pengar. Jag jobbade varje dag, det var ett hårt och slitsamt jobb men det var samtidigt väldigt roligt.”

Annika berättar att den absolut största skillnaden mellan livet i USA och livet i Sverige var att hon var ”on her own” i USA, hon hade en så kallad mamma och pappa där men hon var tvungen att finansiera allt själv. Det fanns ingen som kunde skuta till med lite extra om det skulle behövas. Hon nämner även att hon möttes av väldigt många nya saker, till exempel uteliv, take away och aerobics.

Annikas tips till ungdomar i dag är att skaffa jobb tidigt och att resa mycket. Göra saker som ger dig livserfarenhet. Genom att till exempel skaffa jobb tidigt så lär du dig att ta eget ansvar. Det är ett av de viktigaste kraven när det kommer till både studier och framtida jobb.

Att vara ung förr i tiden

Varje generation har sina drömmar och rädslor. Hur dem vill att sitt liv ska se ut och deras rädslor för framtiden. Dagens ungdomar drömmer om ett vanligt Svenssonliv. Med bra jobb, hitta den rätta  , få barn och fint hus. Det känner jag igen mig i. Min generation är även ständigt uppkopplade på nätet med mobilen i handen. Man kan också läsa överallt att svenska barn idag mår sämre än vad barn gjort på länge.

Jag har bjudit hem pensionären Christer hem till mig över en kopp kaffe och en kanelbulle. Han kommer hem till mig klockan tolv på förmiddagen och det första han säger när han kliver innanför dörren är att beskriva hur gott det luktar. Kaffe och kanelbullar säger han. Jag leder honom in i vardagsrummet och han sätter sig långsamt, sådär som äldre människor brukar göra, i min stora beigea soffa medan jag går ut i köket och sätter på kaffet och lägger upp bullarna på ett fat. Bredvid soffan finns stora panorama fönster där vi ser snön falla ner i stora snöflingor. Det är vackert att se på.

Jag börjar med att fråga hur han mår.

-        Jo tack, just nu är det helt okej, säger han. Jag har precis för några veckor sedan blivit klar med en operation,  men nu är det okej, berättar han.

-          Det låter fint, kan du berätta lite om dig själv?

-        Ja, vad finns det att berätta? Jag är egentligen en ganska tråkig person, säger han och ler lite. Jag heter då Christer och är 66 år i dagens läge. Just nu bor jag själv i min lägenhet i Björnlunda sen några år tillbaka.  Jag föddes och växte upp i Södertälje på några olika adresser. Vi flyttade mycket, så jag har bott på många olika ställen och gått på några stycken olika skolor.

Det var alltså väldigt länge sen du var ung, så berätta för mig. Hur var det egentligen att vara ung på din tid? Och hade du några drömmar som ung?

-        Oj det var nog mycket lättare att vara ung på min tid för att det ställdes inte lika stora krav om att man skulle plugga och läsa och så. Det fanns heller inte lika mycket tekniska apparater man var tvungen att ha och hålla på med. Det enda vi gjorde var att spela kula och leka cowboy och indian. Det där med drömmar, jag hade nog inte några sådana framtidsdrömmar vad jag kan komma ihåg. Skolan däremot, den var pyton, jag hade så svårt att lära mig saker. Mobbning och sådant förekom såklart, men inte alls som idag. Jag tror att likheten är att ungdomar känner sig osäkra på sin framtid. Även fast det är så stor skillnad, för att när jag slutade skolan och några år framåt var det ju inga problem att få jobb, man kunde nästan få nytt jobb varje dag om man ville, och och så är det ju inte idag. Så därför kanske ungdomarna idag går och funderar, får jag något jobb eller hur kommer det bli? Det är nog oroligare att leva om man tänker på det viset.

-        Var man tvungen att hjälpa till mycket hemma?

-        Christer tog en tugga på sin bulle innan han svarade.  - Oj ja absolut, sa han och nickade lite lätt på huvudet.

Med vadå? sa jag.

-        Man var tvungen att laga maten så den var klar tills mamma och pappa kom hem från jobbet, hämta mina småsyskon. Ja vad jag fick hjälpa till. Jag piskade mattor och sopade trappor och så.

-        Vad hände om man inte gjorde det?

-        Det vet man inte, för man gjorde alltid som man blev tillsagd.

-        Hur bodde ni? Fördelat med rum och så?

-        Jag fick ett eget rum när vi flyttade till villan i Järna, då var jag 15 år.

Vi tar en paus i intervjun och tar några tuggor av våra bullar och han tar några klunkar av sitt kaffe

och jag av mitt vatten. Vi kollar ut genom de stora fönstrerna igen, det har slutat snöa nu och snön lagt sig på de stora grenarna på träden utanför. 

-          Vad gjorde man när man inte gick i skolan eller hjälpte till hemma då? frågar jag efter vår lilla paus.

”Jag och min familj har alltid varit intressarade av båt och sjö, så mycket sånt blev det. Framförallt på semestrar. Men på vintern åkte vi väl skidor och spelade bandy och så. Mina syskon var antingen äldre eller yngre än jag så dem hade ju sina gamla kompisar att umgås med så med dem blev det inte så mycket lek heller. Sen när man blev äldra så var man ju tvungen att börja jobba också. Jag började jobba som 15-åring på ett ställe som hette fläkten i Järna. Jag tjänade väldigt bra när jag jobbade som 15-16-17 åring. När jag sommarjobbade tjänade jag 25 öre i timmen” berättar han,

-          Vad gjorde du för de pengarna då?

-          Vi var alltid tvungna att betala två tredjedelar av vår lön hemma så det blev inte så mycket kvar att göra något för.  För tjänade man 100 kronor skulle han ha 75 asså.

-          Hur gammal var du då?

-          Så fort jag fick första lönen, så 15 år kanske. Jag kommer ihåg när min storasyster Kikki kom hem med sin första lön så hörde jag henne skrika ”ta allt ihop då” och så slängde hon pengarna på farsan och stack iväg. Jag förstår att det var dyrt för mina föräldrar men ändå.

Både jag och Christer känner oss nöjda med intervjun och jag ställer min ställer min sista fråga innan Christer måste åka hem.

-          Tycker du att du har lärt dig nånting av att du till exempel inte fick behålla så mycket av din lön och att det var lite tuffare förhållanden förr?

-          Jag har lärt mig att man inte ska vara så sniken tror jag. Samtidigt som jag kan tycka att många har värdera pengar i dagens läge kanske, svarar han.