Jag har bjudit hem pensionären Christer hem till mig över en kopp kaffe och en kanelbulle. Han kommer hem till mig klockan tolv på förmiddagen och det första han säger när han kliver innanför dörren är att beskriva hur gott det luktar. Kaffe och kanelbullar säger han. Jag leder honom in i vardagsrummet och han sätter sig långsamt, sådär som äldre människor brukar göra, i min stora beigea soffa medan jag går ut i köket och sätter på kaffet och lägger upp bullarna på ett fat. Bredvid soffan finns stora panorama fönster där vi ser snön falla ner i stora snöflingor. Det är vackert att se på.
Jag börjar med att fråga hur han mår.
- Jo tack, just nu är det helt okej, säger han. Jag har precis för några veckor sedan blivit klar med en operation, men nu är det okej, berättar han.
- Det låter fint, kan du berätta lite om dig själv?
- Ja, vad finns det att berätta? Jag är egentligen en ganska tråkig person, säger han och ler lite. Jag heter då Christer och är 66 år i dagens läge. Just nu bor jag själv i min lägenhet i Björnlunda sen några år tillbaka. Jag föddes och växte upp i Södertälje på några olika adresser. Vi flyttade mycket, så jag har bott på många olika ställen och gått på några stycken olika skolor.
Det var alltså väldigt länge sen du var ung, så berätta för mig. Hur var det egentligen att vara ung på din tid? Och hade du några drömmar som ung?
- Oj det var nog mycket lättare att vara ung på min tid för att det ställdes inte lika stora krav om att man skulle plugga och läsa och så. Det fanns heller inte lika mycket tekniska apparater man var tvungen att ha och hålla på med. Det enda vi gjorde var att spela kula och leka cowboy och indian. Det där med drömmar, jag hade nog inte några sådana framtidsdrömmar vad jag kan komma ihåg. Skolan däremot, den var pyton, jag hade så svårt att lära mig saker. Mobbning och sådant förekom såklart, men inte alls som idag. Jag tror att likheten är att ungdomar känner sig osäkra på sin framtid. Även fast det är så stor skillnad, för att när jag slutade skolan och några år framåt var det ju inga problem att få jobb, man kunde nästan få nytt jobb varje dag om man ville, och och så är det ju inte idag. Så därför kanske ungdomarna idag går och funderar, får jag något jobb eller hur kommer det bli? Det är nog oroligare att leva om man tänker på det viset.
- Var man tvungen att hjälpa till mycket hemma?
- Christer tog en tugga på sin bulle innan han svarade. - Oj ja absolut, sa han och nickade lite lätt på huvudet.
Med vadå? sa jag.
- Man var tvungen att laga maten så den var klar tills mamma och pappa kom hem från jobbet, hämta mina småsyskon. Ja vad jag fick hjälpa till. Jag piskade mattor och sopade trappor och så.
- Vad hände om man inte gjorde det?
- Det vet man inte, för man gjorde alltid som man blev tillsagd.
- Hur bodde ni? Fördelat med rum och så?
- Jag fick ett eget rum när vi flyttade till villan i Järna, då var jag 15 år.
Vi tar en paus i intervjun och tar några tuggor av våra bullar och han tar några klunkar av sitt kaffe
och jag av mitt vatten. Vi kollar ut genom de stora fönstrerna igen, det har slutat snöa nu och snön lagt sig på de stora grenarna på träden utanför.
- Vad gjorde man när man inte gick i skolan eller hjälpte till hemma då? frågar jag efter vår lilla paus.
”Jag och min familj har alltid varit intressarade av båt och sjö, så mycket sånt blev det. Framförallt på semestrar. Men på vintern åkte vi väl skidor och spelade bandy och så. Mina syskon var antingen äldre eller yngre än jag så dem hade ju sina gamla kompisar att umgås med så med dem blev det inte så mycket lek heller. Sen när man blev äldra så var man ju tvungen att börja jobba också. Jag började jobba som 15-åring på ett ställe som hette fläkten i Järna. Jag tjänade väldigt bra när jag jobbade som 15-16-17 åring. När jag sommarjobbade tjänade jag 25 öre i timmen” berättar han,
- Vad gjorde du för de pengarna då?
- Vi var alltid tvungna att betala två tredjedelar av vår lön hemma så det blev inte så mycket kvar att göra något för. För tjänade man 100 kronor skulle han ha 75 asså.
- Hur gammal var du då?
- Så fort jag fick första lönen, så 15 år kanske. Jag kommer ihåg när min storasyster Kikki kom hem med sin första lön så hörde jag henne skrika ”ta allt ihop då” och så slängde hon pengarna på farsan och stack iväg. Jag förstår att det var dyrt för mina föräldrar men ändå.
Både jag och Christer känner oss nöjda med intervjun och jag ställer min ställer min sista fråga innan Christer måste åka hem.
- Tycker du att du har lärt dig nånting av att du till exempel inte fick behålla så mycket av din lön och att det var lite tuffare förhållanden förr?
- Jag har lärt mig att man inte ska vara så sniken tror jag. Samtidigt som jag kan tycka att många har värdera pengar i dagens läge kanske, svarar han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar