KERSTINS LIVSRESA

Kerstin är född i Yiuang, provinsen Honan i Kina den 2 november 1924. Hon bodde där i två år men sedan blev det uppror i Kina mot alla utlänningar och Kerstin fick tillsammans med sina två syskon, mamma och pappa tvingas fly hem till Sverige.

- Det var uppror mot alla utlänningar så vi fick faktiskt fly hem, berättar Kerstin.

Kerstin är nu pensionär och bosatt i Gnesta, en liten ort söder om Stockholm. Jag är nu påväg hem till Kerstin för att få veta mer om hennes uppväxt och de drömmar hon hade som ung. Jag sätter mig på pendeltåget som ska ta mig till Gnesta, när jag väl kommer fram och kliver av möts jag av ett gammalt stationshus som är lika bevarat som om jag hade sätt det för flera år sedan likaså centrumet med de små butikerna. Jag beger mig sedan till Kerstin som nu bor i ett våningshus och när jag väl ringt på dörrklockan hör jag steg som fort närmar sig och sedan öppnas dörren. Jag möts av en glad Kerstin som jag sedan får en varm kram av, vi går därefter in i hennes vardagsrum och sätter oss i hennes två fåtöljer. Jag tittar runt i hennes antika vardagsrum och noterar att hon har ägodelar som är både gamla och mycket vackra. Därefter tar jag fram mina frågor som jag tänkt ställa och harklar mig sedan.

Kerstin sitter i sin fåtölj i vardagsrummet.

Var är du född och uppvuxen någonstas och vilken slags miljö var det?
- Jag är född i Kina i en plats som heter Dafulun, Yiuang, provinsen Honan den 2 november 1924. Vi bodde där i två år och sen reste vi hem därför att det var uppror mot alla utlänningar så vi fick faktiskt fly hem, berättar Kerstin med en lite förfärad röst.
Jag funderar över min fråga jag just ställt och förstår att den var känslig med tanke på att Kerstin tillsammans med sin familj tvingats fly från Kina och att det måste varit en otäck upplevelse.

Kerstins födelsebevis som visar att hon är född i Kina.

Vilka familjeförhållanden hade du, hade du några syskon och föräldrar etcetera?
Kerstin berättar att hon hade en tvillingbror, en yngre bror, en yngre syster samt sina två föräldrar. Hennes två föräldrar var skolkamrater ifrån Djursholm skola ända från tredje årskursen.
Jag blir alldeles häpen när jag hör om hennes två föräldrar, att de har hållit ihop sedan tredje klass. Jag blir ivrig och vill veta mer och ställer sedan min andra fråga.

Hur var det att vara barn när du var liten, hur såg det ut då?
Kerstin berättar att det var lite skillnad med att vara barn mot idag eftersom att hon är så gammal som 88 år, att det är så mycket som finns idag men som inte fanns på den tiden. Hon tänker på kläder och utrustning att man var så enkelt klädd men varma kläder det hade man alltid. Hon berättar att när det gäller leksaker så är det väldigt mycket i dagens sortiment som inte fanns på den tiden men Kerstin och hennes syskon använde alltid sin fantasi och det har ju barn. Hon berättar genom att de var flera syskon så hade de väldigt roligt när de växte upp, de lekte kolossalt mycket.
Hur var det att gå i skolan?
- Ja vi borde på en liten ort som hette Saltsjö Dune och där gick vi de två första åren, första och andra förberedande klass som det hette. Sedan fick vi gå en rätt så lång promenad till Skuru folkhögskola och där gick vi trean och fyran jag och min tvillingbror. Sedan flyttade pappa ifrån Saltsjö Dune och mamma och han köpte ett hus i Saltsjöbaden och där fanns en samskola, det betyder att det gick både pojkar och flickor i samma skola.
Vilka fritidsintressen hade du när du var ung?
Kerstin berättar att hon var väldigt intresserad av idrott och på vintern var det mycket skidåkning eftersom det var mycket snörika vintrar när hon växte upp. Det var även mycket skridskor och sedan på somrarna var det mycket idrott, särskilt simning var väldigt roligt. Hon var även med i flickscoutkåren i Christinehamn.
Så du var väldigt aktiv i många idrotter?
- Ja det var jag också genom att vi var fem barn så fick jag ställa upp mycket hemma genom att passa mina yngre syskon. Min yngsta syster tog jag ofta med på cykeln ner till badet och jag lärde henne att simma när hon var fem år och det var jag lite stolt över. Kerstin skrattar till när hon just berättat om det gamla minnet och det får mig att också skratta och jag får upp en bild av hur det hela troligtvis såg ut, två systrar på en cykel på väg ner till badet en vacker sommardag.

Hade du någon fritid när du var ung eller var du tvungen att hjälpa till mycket hemma?
Kerstin berättar att de hade de ordnat så lyckligt så att hennes mamma hade för det mesta hembiträde och de hade ett rum i huset där de fick bo. Hon berättar att man naturligtvis fick hjälpa till men det var ingen hård disciplin. Sedan berättar hon att andra världskriget kom och då fick man lära sig att förflytta sig ifall det kom ett flyglarm och man skulle snabbt komma in i ett skyddsrum och det hände faktiskt att det kom ett flyglarm och då rusade man ner i ett skyddsrum.
Tyckte du att du påverkades av andra världskriget?
- Ja man hörde det hela tiden på radio om vad som hände i världen och det var väldigt mycket otäcka saker. Vi svenskar var väldigt givmilda, alla flickor och kvinnor stickade vantar och sockor till alla soldater ute i kriget och det där växte man upp med hemma och som skulle göras.
Jag funderar över hur hemskt det måste varit att växa upp när andra världskriget pågick, att ständigt höra när kriget pågick på radio. Kerstin avbryter mina tankar och frågar om hon får bjuda på te och kaka medan hon rättar till sin vinröda kofta och drar sedan i sin kjol. Jag tackar ja och vi går ut i hennes kök och förbereder fikat, när vi sedan kommer tillbaka till fåtöljerna ställer jag min nästa fråga och tar samtidigt en klunk av teet.

Slog någon av dina drömmar in som du hade haft som ung när du blev äldre?
- Jag hade haft lite drömmar om att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska och det blev så. Vi hade i släkten en läkare, han var överläkare på lasarettet i Filipstad och han var morbror till min pappa och han skrev ett intyg till Kerstin Öhman som jag hette på den tiden. Han ville rekommendera mig att komma till sjuksköterska skolan och det var Sofiahemmet, så att min intygan följde med i min ansökan så att jag blev antagen. Kerstin ler sedan medan hon fäster blicken framför sig och det blir tyst en stund, det ända som hörs är tickandet från moraklockan som står i ett hörn längre bort i vardagsrummet.

Blev ditt liv som du hade tänkt dig?
Kerstin berättar att sjuksköterska drömmen uppfylldes så att hon gick på Sofia hemmet och det tog tre och ett halvt år och det var en väldigt sträng utbildning. Hon berättar att man  hade sin uniform när man utbildade sig och arbetade, man hade svarta strumpor, blå dräkt, en lång svart kappa och en hatt med en slags dok på. Man skulle alltid vara uppmärksam i korridorerna när man mötte läkare och översköterskor för då skulle man niga.
Jag tänker på hur strängt behandlade kvinnor var på den tiden, hur Kerstin var tvungen att niga varenda gång hon mötte en högt uppsatt läkare eller sjuksköterska.
Varför ville du jobba som sjuksköterska?
- Det var ett arbete som lockade mig, att få vårda människor. Jag hade ju fått hjälpa till så mycket hemma och när min egen mamma blev sjuk en tid så fick jag faktiskt ta ledigt från mitt jobb på lasarettet i Södertälje som jag hade innan jag kom in på sjuksköterska skolan. Och då fick jag gå till överläkaren och be om att få vara hemma och sköta om min egen mamma och då fick jag ledigt. Min mamma låg i flera veckor och hade svår värk i ryggen och det var en viktig övning för mig själv.

Blev ditt liv som du hade tänkt dig eller var det något som du hade velat göra annorlunda?
Kerstin berättar att hon har tänkt på saker efteråt varför hon inte gjorde det och det men hon kan inte erinra att det var några speciella planer utan i och med att hon hade kommit in på en utbildning så såg hon fram emot det och det var väldigt spännande. Kerstin ler sedan och jag ser på henne att hon nog är nöjd med sitt liv och jag tackar sedan över att fått intervjuat henne.

Efter att ha intervjuat Kerstin beundras jag verkligen över hennes livsresa och allt hon fått uppleva genom sitt liv och jag är väldigt tacksam över att fått ta del av hennes erfarenheter och de drömmar hon hade som ung.  

Anna Essén