Vasco da Gama berättar om sina resor

Vasco da Gama är en betydelsefull person för historian. Jag har fått chansen att träffa honom och höra hans berättelser från honom själv. Ni kommer nu får följa med i hans historia, vad han säger om hans resor och hur de gick till.

 

Jag befinner mig i staden Goa i Indien. Det är varmt och luften är kvav. Jag är på väg att träffa upptäcktsresenären Vasco da Gama som är i 64-års åldern. Jag ser han komma sakta gående mot mig längs den smala vägen med sina ståtliga kläder av sammet. Han bär en spetsig hatt, dekorerad med en smal fjäder, för att skydda sig mot solens starka strålar. Runt halsen har han ett stort halsband och han ser verkligen kunglig ut. När han är framme vid mig tar han min hand hårt och hälsar med en formell men vänlig handskakning. Vi sätter oss ned på en bänk i skuggan av ett litet trähus precis bredvid hamnen. Da Gama sätter sig väldigt försiktigt, som han är rädd för att göra fel och falla ihop. När han sitter ned ber jag honom berätta om hur han hamnade här. Han harklar sig och fäster blicken långt borta i det blåa vattnet, som han fokuserade på något som var sådär långt borta. Han berättar att han för länge sedan fick ett uppdrag av kung Emanuel i Portugal att hitta en sjöväg till Indien runt Afrika, för att få tillgång till rikedomar som kryddor och svartpeppar. År 1497 åkte han iväg med sin flotta. De seglade längs Afrikas kust och tog sig sedan upp till östkusten. Vasco tar en paus i sitt berättande och skrattar lite. Sedan sätter han sig till rätta igen och säger:

- Där hamnade vi i en konflikt med araberna. Det var faktiskt ganska kul och spännande, men farligt. Tillslut lyckades vi fly undan dem argsinta araberna. Efter det hittade vi en väg till Calicut i Indien. Där handlade många länder med varandra så vi försökte få ett samarbete med indierna men araberna stoppade oss igen. Vi fick segla tillbaka ända till Portugal för att fly undan dem.

Den gamle mannen tar en paus, dricker en liten klunk vatten ur en gammal kopp han tagit med sig. Han suckar och kliar sig i sitt stora skägg. Det blir alldeles tyst en stund, allt man hör är vågorna som skvalpar mot varandra och en fågel som sjunger en bit bort. Jag ser ut mot horisonten där man kan skymta ett litet fartyg. Lukten av det tropiska havet får mig att slappna av och jag bestämmer mig för att bryta tystnaden, inte för att den är pinsam utan för jag är nyfiken på hans resa. Jag frågar om han aldrig var orolig för att något skulle gå snett eller att de inte skulle hitta hem igen. Han tittar på mig med en allvarlig blick och berättar att han självklart var orolig någon gång, speciellt när de mötte de ilskna araberna. Men han säger att han gjorde en tjänst för sitt land och för kungen. När han väl lyckades, berättar han med ett leende, att han fick massa utmärkelser och fina saker som gjorde att han ville fortsätta. Jag funderar lite på det han berättat, rynkar pannan lite och frågar:

- Men hur slutade det? Varför är du tillbaka här igen då?

 

Da Gama fäster blicken ute vid horisonten igen och verkar lite fundersam över hur han ska börja. Han öppnar munnen så man ser hans gula, trasiga tänder men stänger den igen. Sedan öppnar han munnen ännu en gång och då börjar han berätta att kung Emanuel skickade ut en ny flotta som skulle försöka grunda några portugisiska fabriker. Men de lyckades inte på många ställen och flera i besättningen mördades. Därefter sände kungen ut en ny flotta med honom som ledare och han fick även smeknamnet amiral av Indien, vilket gjorde han väldigt stolt, tillägger da Gama och sträcker på ryggen av stolthet. Han fortsätter berätta att på vägen till Indien lyckades han och hans män bilda två kolonier i Afrika. Vägen till Indien bjöd på många spänningar. Han berättar att de förstörde flera städer, mest staden Calicut som hämnd för alla portugisiska män de dödat innan. Men de förstörde inte bara, utan bildade även många fördelaktiga handelsföretag, vilket var väldigt populärt och hyllande när de kom tillbaka till Portugal.

Efter den långa berättelsen han just berättat tar han ett djupt andetag, sedan tar han av sig sin röda hatt och lägger den i knät, och börjar berätta igen:
”Efter detta var jag en av landets rikaste män, jag levde lycklig där hemma i flera år. Jag segla inte så mycket mer, det var andra personer som seglade runt och gjorde vårt landområde större i världen. Men efter ett par år gjorde en man dåligt ifrån sig och jag kallades in. Jag tvekade lite först men sedan tog jag uppdraget och seglade tillbaka hit till Goa. Nu ska jag försöka göra dessa dåligheter och oskick som finns här bättre igen, vi är fullt uppe i detta nu och vi gör vårt bästa.”

Nu när vi har suttit här en stund har solen börjat komma fram bakom det lilla trähuset och skiner starkt mot min kind. Vasco börjar skaka lite på benet, upp och ned som han vore stressad. Han ställer sig sakta upp och säger:
- Jag måste börja ta mig tillbaka och hjälpa dem andra. Om du vill veta mer kan du promenera med mig, den är väldigt fin väg här längs havet.

Jag stället mig upp och känner hur varm och klibbig jag blivit på låren och rumpan av sitta ned så länge, byxorna är nästan lite blöta. Vi börjar sakta gå, han tar stora men långsamma steg och har nävarna knutna i varandra bakom ryggen. Det blåser fläktande och hans halvlånga, gråa hår fladdrar lite i vinden.

- Tror du ditt arbete har någon betydelse för framtiden? frågar jag.

- Det är klart, annars hade jag aldrig gjort detta. Handeln kommer bli allt mer betydelsefull tror jag. Människor i världen har olika varor och naturtillgångar som alla vill ta del av. När vi reser till andra ställen lär vi oss om människor, alla är olika och har annorlunda kultur. Som araberna, de tänkte inte alls som oss men vi lär oss ändå från dem. Kanske har de några smarta idéer som vi också vill ta del av.

- Men tror du bara att det kommer bli positivt, inga dåliga konsekvenser?

- Nja det vet jag inte riktigt, tvekar han. Jo men visst kan det kanske uppstå fler konflikter när man träffar olika folkgrupper, man vill visa att man är de bästa och man bestämmer.

Jag säger inget mer, nickar bara och håller med. Jag följer med honom till kanten av ett hus och där tackar jag för den trevliga pratstunden och svaren jag fått och önskar han lycka till i livet. Sedan börjar jag dra mig tillbaka till det stora fartyget som ska ta mig hem till kalla Sverige igen. Jag går sakta och ser ännu en gång ut över det fina blåa havet och hoppas att Vasco da Gama har rätt, det här kommer för det mesta bara bli bättre och bättre.

Mitt möte med Mr. Crowley

Jag traskade runt på Londons gator, året var 1929. Visst fick jag en del konstiga blickar i mina vita Converse och mina Adrian Hammond byxor. Men det är ju klart, de hade ju aldrig sätt något liknande. Jag hade ju trots allt åkt tillbaka nästan hundra år.

Jag hade jobbat i flera år för att framställa min tidsmaskin, ni undrar säkert hur jag burit mig åt för att åka tillbaka i tiden. Det är inte så svårt, det krävs bara en gammal Pocahontas VHS och en lax. Men nog om det.

Här var jag i varje fall. Bakerstreet London. Det var här jag äntligen skulle få konfrontera den ondaste människan någonsin.

Min bira hade börjat bli ljummen, försenad var han också herr Aleister. Jag kollade ner på mitt armbands ur, tio över sju. Vi hade stämt träff klockan sex, Vilket svin.

Men under tiden så satt jag och tänkte lite på min omgivning. Det som slog mig var hur mörkt det var, det fanns liksom inge ljus. Lukten var även den vidrig, hästarna hade ju bajsat ner halva staden. Funderade ärligt talat på att hjälpa stackarna bygga riktiga bilar. För att rädda Londons invånare från denna vidriga stank. Men nej, jag orkade inte.

I varje fall. I Slutet av gatan såg jag en förnäm bil komma åkande och i den satt han. Aleister Crowley. Jag skratta lite för mig själv, om bara några år kommer du gå i konkurs ditt svin. Men de höll jag för mig själv.

Dörren öppnades och in klev han, det slog mig hur kort han var. Fast var ju inte så konstigt, var ju trotts allt hundra år tillbaka och folk hade en tendens att vara lite kortare då på grund av dålig kost osv, men de tar vi en annan gång.

Nu stod han framför mig, min första tanke var att trycka den kalla mot hans panna och ge han en salva Tre57 kulor. Men det kunde jag inte, inte än.

Jag hälsade istället artigt och tog i hand, han hälsade förnämt tillbaka. Jag märkte direkt hur något inte stod rätt till. Aleister var trots allt satans lakej, så lite förståelse fick man ju ha.

Jag sa att jag gjorde en reportage för tidningen om future news,han blev givetvis intresserad, han började fråga hur framtiden såg ut för honom, hans lilla dotter och hans religion.

Jadu ditt missfoster, din äckliga religion har segrat, din avkomma till dotter har lyckats få barn med en av USA:s presidenter och ditt barnbarn har vunnit två val i rad och startat fler krig än vad jag kan räkna till, tänkte jag.

Men jag svarade bara att de kommer gå bra.

Jag började nu fråga lite om hans upptäcktsresor. Hur det var att bestiga världens farligaste berg i Kina och hur de var att resa igenom Mexico på sent 1800-tal.

Man kan ju tycka vad man vill om Aleister, men han har ändå lyckats med en hel del. Bestiga ett av världens farligaste berg på sent 1800-tal är imponerande och även ett Cambridge stipendium.

Men jag fick hela tiden en större bekräftelse på hur störd denna man var.

Något som blev mera tydligt då vi kom in på hans muppvärkstad till religion, fucking satanister hela bunten.

Men jag lyssnade tålmodigt vidare och var trevlig.

Jag började efter cirka en timmes pratande inse att han nog började tycka om mig lite, herr Aleister.

Så jag tog mod till mig och började fråga lite personligare frågor. Hur det var att bli kontaktad av en så kallad gud. Han började berätta hur han känt en inre värme, och hur rösten talat till honom. Hur han fått svar på sina frågor om mänskligheten.

Nu började jag tröttna på allt struntprat, nu var de dags för en konfrontation, jag såg honom i ögonen och sa, hörru, Aleister. Du påstår att du är bisexuell, men samtidigt kallar du dig själv för någon form av messias. Hur hänger det ihop? Du vet att det inte är tillåtet att vara attraherad av folk av samma kön då va? Att enligt boken som du lever efter ska människor som du brinna i elden.

Han blev lite chockad, de märkte jag. Han harklade sig och förklarade att han inte hade något mot helvetet och att han sympatiserade en del med den så kallade ''djävulen''.

Så du är satanist fortsatt jag, allt man trott om dig och din religion stämmer.

Allt är planerat, du är skälet till att de ser ut som de gör idag, i min framtid. Du kommer bli morförälder till en av USA:s presidenter. Dina sjuka sätt kommer att föras vidare.

Han började se allt mer orolig ut, jag såg rakt igenom honom.

Jag kände min tre57:a i fickan. Dubbla magg, 9mm patroner.

Jag ställde mig upp, satt den kalla mot hans panna. Hela baren kollade mot mig.

6 skott i huvudet slutade det med. Aleister låg livlös. Smattrad av skot.

Jag tog min upp min Pocahontas VHS och en lax och Bam, tillbaka till år 2013.

Snipp snapp slut.

Joel Park Carrigan

Sam/med 12

Sanningen om Christofer Columbus resa

Evelina Samed12

Sanningen om Christofer Columbus resa

Jag känner dofter av bark och träd när jag går förbi Christofer Columbus trädgård. Det växer gröna buskar runt huset och jag knackar på den nymålade dörren. Christofer öppnar dörren. Han ser stilig ut precis som huset. Han har en rutig blå skjorta med bruna byxor på sig. Christofer visar mig till hans vardagsrum. Vi satte oss runt ett stort glasbord.

Föddes mellan 26 Augusti och 31 Oktober år
1451

Columbus var den personen som upptäckte Amerika av misstag. Hur kommer det sig?
- Jag tog en annan väg för att det inte skulle ta lika långt tid som Vasco da Gamas färd. Jag trodde att jag hade funnit ett västligt rutt till Indien, men jag upptäckte Amerika. Det var därför människorna i Amerika blev kallade för indianer.

Christofer Columbus går in i köket för att göra lite kaffe åt oss medan vi pratar. Undertiden tittar jag runt i vardagsrummet. Det är finns flaskskepp på hyllorna och dammiga tavlor. En sak i rummet fastnar jag för, ett porträtt av hans fru Felipa Monis de Perestrello och hans son Diego. Jag hör fotsteg närma sig och det är Christofer som håller i ett silverfat med bullar och kaffe. Jag frågar hur det kom sig att han ville segla.

Culumbus vackra körsbärsträd som drar allas uppmärksamhet.
Det blir tyst en stund. Han ser ner i kaffet och krama koppen med ena handen. Han kollar ut genom fönstret med ett snett leende på läpparna. Jag följer hans blick och fastnar på den vackra körsbärsträdet. Då sänkte han sin blick och tittar på mig
- Jag ville segla för att ta in värdesaker som kryddor och guld. Det fanns bara två sätt att ta sig till Indien. Det första var att segla på havet och det andra var att ta sig genom land. Jag visade prästen på en karta hur jag skulle ta mig dit på havet. Jag pekade på den vita sidan av kartan, det var den delen som var det okända. Jag ville bevisa att jorden är rund och att det inte fanns några faror eller förbannelser.
”När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.”

Jag ber honom att berätta mer om hans färd till Amerika. Columbus tar en liten pust och tar en bit av sin hembakade bulle.
- Jag sa farväl till min familj och hoppade ombord på skeppet. Jag visste själv att det skulle ta längre tid med resan än vad jag hade sagt till drottningen, sjömännen och prästen. Om jag skulle berätta för sjömännen skulle alla lämna skeppet och vägra resa så långt.
När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.
Det tog inte länge innan bosättningen började bli oroliga över vart vi var. Många undrade hur jag visste att vi var på rätt väg genom att mäta från polstjärnan. Efter långa dagar och nätter började jag inse att jag hade fel och de hade rätt. Jag trodde att det var 2,400 nautiska mil alltså 4,444 km, det var egentligen längre än så. Det var 19,600 km. Dagarna gick, vi fick ont om vatten och mat. Jag började själv bli orolig över att vi var vilse och skulle svälta ihjäl på skeppet. På natten därefter bet en mygga mig. Jag steg upp ur sängen och tittade på lyktorna där alla mygg flög vid. Sedan kollade jag ut mot den tjocka dimman. Om det fanns mygg borde vi vara nära land tänkte jag. Det började ljusna till och jag kände hur magen knep sig. Försiktigt tonades dimman bort. Där var det. Gröna vackra växter och vitt sand, det var det enda man såg. Vi tog ner roddbåtarna och tog oss iland. Det fanns människor som bodde på landet. Det var första gången jag och mina män såg mörkhyade männiksor. Människorna som bodde där var nästan nakna, dem hade på sig skinn delar och jag kallade dem för indianer. Det var deras första gång att se ljusa människor komma från ingenstans. Indianerna behandlade oss som gudar. Dem var lika nyfikna på oss som vi var på de. Vi lät dem känna på vår utrustning, hår och skägg. Indianerna använde pilar för att döda rovdjur. Våra vapen var ingen match mot de. Det var en av mina bästa dagar.

Jag tittar i hans ögon och ser att han verkar vara alldeles för trött för att fortsätta. Jag skjuter in min stol och säger tack för berättelsen och adjö. Columbus visar mig vägen ut och vinkar till mig när jag stänger grinden.

Källor:

http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=232
http://www.popularhistoria.se/artiklar/christofer-columbus/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Columbus

http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=232

Film: Conquest of Paradise

Repatage om Macro Polo

För några år sen så interjuva jag en man som hette marco polo.

Året är 1350 då jag träffa macro för första gången efter han hade kommit hem från sin upptäcksfärd. Så tänkte jag att jag skulle göra ett repotage om han.

Vi sitter i hans rum i hans hus, det är väldigt mycket kartor på vägarna och de luktar ny bryggt kaffe i rummet, han fågar om jag vill ha en kopp kaffe.

Sedan sätter vi oss ner i vardagsrummet och min första fråga jag ställer han är, vart du kom i världen och hur lång tid de tog för dig att komma ditt, och vilka du gjorde denna upptäcksresan med.

Han tänker till lite och drar lite i sitt gråa rätt långa skägg och svarade:

- ja de landet jag kom till va kina. Denna färd gjorde jag med min far och farbror när jag var 17år, hela resan ditt tog ungefär fyra år för vi vandrade ditt.

Men vilka andra länder gick du igenom innan du kom till kina?

- dom länderna jag och min farbror gick igenom nuvarande Turkiet, Armenien, Iran, Afghanistan och Indien. 

Men många har anklagit att du har ljugit om att du äns har varit i Kina,  vad säger du om det?

Han kollar på mig med en liten ilsken blik och säger: jag har inte äns berättat hälften av de jag har varit med om, för ingen skulle ändå tro på allt. ¹

Varför tror du att folk tror att du ljuger?

-jag tror nog att dom tror jag över driver efter som att dom själva inte har varit där, därför så vet dom ju inte hur dom lever sitt liv i kina och vad dom har för högtider, som tex tjejsarens födelse dag så blir de ett väldigt festival. Där allt från kläder till smycken har spetsad i guld.

Marco vikar lite på sinna fötter och tar en kopp av sitt svarta kaffe och tar o drar i sitt skägg och säger sedan, jag antar att du vill veta mer om varför jag blev fängslad i venedig?

Jag satte kaffet i fel srupe och hosta till, sedan sa jag jag tänkte presis fråga de. Så jag greppade min gula byetch penna och va berädd på att skriva.

Efter hemkomsten från venedig, då känner man inte igen mitt öde föränn ungefär runt år 1298.

då jag var befällhavare på ett veteranskt fartyg, som vi då förlorade en sjöstrid vid Curzola mot Genua den 7 septeber. Han abryter samtalet för att hämta mer cafe, han kommer senare tillbaka och fortsätter. Då blev jag tillfångatagen och förd till Genua. Under mitt år i fångenskap så dikterade jag minna reseskildringar till en av fångarna som också var fänsgslad där, till en man som var riddarromanförfattare kusticiano från pisa, som då nedtecknade minna skildringar. Jag hade tidigare berättat minna hitorier i kina för minna vänner. Med en anleding av ett sifferutryck som ofta förekomm i minna historier, som jag då kallades ”marco milione” ett namn som jag även kallade mig själv ibland.

Jag frågar va du den förste som skildrade fjärran ösern, och fick du med något där i från?

Ja jag var de förste som förde säkra uppgifter om de kristna riket i staden Abessininen i landet Etiopien, och den halvkristna ön Socotra och jag kan även berätta om zanzibar och madgaskar.

Kan du inte beskriva någon stad i kina som du värkligen kommer i håg och minns bra?

Kan beskriva en stad som heter kinsai, som var kinas präktiga huvudstad, de va väldens största stad där de fanns gator som va milslånga och oöverskådligt torg och 12000 broar över dessa kanaler som fanns i staden. Där jag skildrade den rika krydmarknaden i Zaiton, jag skildrade även öriket Zipangu, där ädla metaler fanns i sånna överfall så att det kungliga palatset va täckt med massa uld plåtar.

Jag säger de va nog allt jag behöver till denna raport, jajg reser mig upp och tar den svarta cafemuggen och börjar gå mot köket, där jag la muggen i disk kon, jag går tilbaka till rummet där vi prata han sitter kvar i sin långa svarta rock och kollar ut gen fönstret och säger, du tror mig va?

Jag svarar snappt ja. Sedan går jag mot dörren, jag tackar för samtalet och cafet. Sedan går jag ut dörren stängs och jag går ut mot vägen, och då tänker jag va denna man har varit med om en massa saker. Sätt så mycket fina städer.

Senare några år senare den 8 januari år 1324, så fick jag reda på att macro har döt han blev 69år. Jag tar mig till hans begravning, sedan när jag går fram till hans kista så lägger jag en karta som jag hade tagit i smyg när jag var och interjuva han, sen sa jag tyst för mig. Hoppas du utforskar himlen också.

Av: David Sjöberg

Källor.

http://www.jordenrunt.nu/explorer/upptacktsresande.htm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Marco_Polo

1http://www.thenagain.info/

Min intervju med David Livingstone

Jag befinner mig just nu i den vackraste staden jag sett, Blantyre, som är en ort i Skottland. Jag sitter mitt på en parkbänk med en kall cola i handen och väntar på den omtalade mannen som gick från att vara en fattig bomullsplockare till att bli den man med en stor historia och den som faktiskt ritade kartor över Afrika och gav omvärlden mycket att ta i om Afrikas historia som man innan inte trodde fanns.

Vi ska träffas upp här just idag i hans hemtrakt för att få veta mer angående hans upptäcktsresa i Afrika. Under tiden så tar jag en promenad i den underbara staden. Jag har aldrig fastnat så starkt för något på samma sätt som jag verkligen har gjort för denna stad, den har en sån fin och miljön är trevlig att befinna sig på. Luften känns så ren och allt ser så perfekt och omhändertaget ut. Människor går hand i hand och ser så otroligt kära och förälskade ut, nästan som ”The city of love”. De som jobbar ser nästan för goa och glada ut för att vara på jobbet, det syns på de att dem trivs med sina jobb. Man märker även att staden och människorna är ordentliga och bryr sig om varandra. Gatorna är rena och städade, parker och växter är i sin ordning.

Efter att ha sett och fått uppleva stadens insida så är jag en aningen nyfiken på hur den omtalade David Livingstone kan se ut och vara. Är han gammaldags, snygg, välklädd, ful, skabbig, otrevlig eller bara väldig vuxen och använder sig av ett formellt språk? Alla dessa frågor får jag snart ett bra svar på.

Just i den minuten som jag sitter och bläddrar igenom en massa gamla bilder på mobilen så ser jag en stor skugga komma närmare mig som snart går över mig. Jag tittar upp och får syn på David, han kommer gående med huvudet högt upp i skyn, han ser bestämd ut, nästan arg. Han har på sig en lång kappa som lätt faller ner för hans långa ben, hans hår ser näst intill otvättat och fettigt ut och han bär på en portföljd som är grön/brun. Jag möter upp honom halvvägs, vi hälsar på varandra och går sedan vidare mot en bänk längre bort för att komma bort från alla människor och allt oväsen.
Vi sätter oss ner och jag går rakt på sak och påbörjar min intervju.
- Hur var din resa genom Afrika?

Det var nog det bästa jag gjort under mina 67 år, säger han.
- Vad var det bästa med den resan och hur känns det att du blev känd på grund av något sånt?
Jag tror faktiskt att det bästa med den resan var då jag fick hjälpa människor runt om i världen att få reda på ting som man faktiskt aldrig kunde tänka sig kunna ”poppa” upp att finnas. Men även att det också blev jag som hittade det. De hjälpte mig mycket i livet, jag lärde mig exempelvis att uppskatta människor mer än vad jag gjorde innan, jag lärde mig även en hel del ovanliga språk som jag generellt inte hade lärt mig, utan det blev ett måste i den situationen, men det var även det roligaste jag gjort och jag är glad att jag har fått lära mig allt detta.

Okej, men hur blev människors reaktioner när du helt plötsligt gick ut med dina kartor och annan information?
Människor trodde jag var knäpp. De tittade på mig som om jag vore ett ufo. Men det är klart, tänk dig själv att en främmande man som man tidigare aldrig visste fanns till helt oväntat kommer upp med en mystisk information. Det är klart man reagerar olika, vissa tog det bra och andra tog det hårt. Efter ett tag blev en del nyfikna och ville kolla upp ifall min information var sann eller ej. Så de gjorde sin resa på egen hand och fick tillslut reda på att ”ja, det han sa var minsann sant”.

”Här kolla”, sa han och tog fram en av kartorna som han hade gjort av Afrika.
Det var det häftigaste jag sett, att en vanlig människa kan skapa något så stort på egen hand och dessutom helt okunnig om vad han ger sig in på.

Vi satt där i några timmar och pratade om hans liv. Han berättade att kartorna och lite annan information idag har gett länder en stor innebörd och medverkan som också har lett till att barn och ungdomar lärt sig mycket mer om historia och geometri.

Efter mycket så bestämde vi oss för att vi vara klara, jag hade även alla svar på mina frågor så jag var nöjd. Jag tackade för mig och gick mot mitt håll och han mot sitt.

Emmy  

CHRISTOFER COLUMBUS EN FRAMGÅNGSRIK UPPTÄCKSRESARE

Christofer Columbus var en känd upptäcksresare som bland annat upptäckte Amerika. Han levde mellan åren 1451 till 1506.


Året är 1505 och Christofer Columbus är precis hemkommen efter sin fjärde och sista resa. Han lider av reumatisk värk efter sin första färd på Atlanten år 1476. Han har nu bosatt sig Valladolid i Spanien och  jag är nu påväg för att träffa denna upptäckare som ligger i sin dödsbädd, enligt hans läkare är det oklart hur lång tid han har kvar att leva. Jag går genom gränder medan blommor och växter blomstrar kring mig, de slingrar sig längs husväggarna och luften är alldeles klibbig av den heta värmen. Jag är nervös inför mötet med Columbus, om han verkligen har ork att svara på mina frågor eftersom han inte har långt kvar. Jag närmar mig hans hus och går upp för trappuppgången, innanför blir jag bemött av en åldrad Columbus med ett stort leende på läpparna. Han bär en ståtlig hatt tillsammans med en mörk skjorta och en mantel hängandes över axlarna. Vi sätter oss mittemot varandra i hans fåtöljer och våra blickar möts, jag tittar ner och tar samtidigt fram mina anteckningar.

Jag börjar med att fråga hur Columbus blev intresserad av segling samt vad det var som gjorde att han ville segla till Indien över Atlanten. Columbus harklar sig och berättar sedan med rasslig röst att han växte upp i  den Italienska hamnstaden Genua och både skepp och segling har därför präglat hans uppväxt. Columbus berättar sedan att han fick idén att segla till Indien år 1480 därför att Marc Opolo hade varit där, han hade berättat att det fanns mer kryddor där och Columbus trodde därför att han kunde bli rik på det. Han bestämde sig därför för att segla västerut, över Atlanten istället för att segla österut, runt Asien och Indiska Oceanen som Marc Opolo hade gjort.
Jag frågar sedan hur Columbus fick tillåtelsen att segla till Indien. Han berättar att vägen till sin ansökan tog lång tid, tydligen hade hans beräkningar gällande avståndet blivit fel i hans uträkningar och avståndet var längre än vad han väntat.
- Därför blev min idé nekad av rätten i Portugal men jag gav inte upp utan tillslut fick jag hjälp av privata italienska finansiärer och kungaparet Ferdinand och Isabella, berättar Columbus.
Jag funderar över det Columbus just har berättat och tittar samtidigt ut genom fönstret där sparvarna flyger omkring, som om de letade efter något. Columbus sträcker sig efter vattenglaset och tar stora klunkar som han ställt på ett litet bord vid fåtöljen.

Jag frågar sedan Columbus när hans första resa gick av stapeln. Han berättar att kvällen den 3 augusti 1492 gav han sig av tillsammans med tre skepp. Först seglade de till Canarieöarna där han gjorde några reparationer. Den 6 september seglade de sedan vidare, tillslut stötte de på en ö som de kallade för San salvador där de även stötte på en befolknnig som de sedan kallade för indianer eftersom han trodde att de hade kommit till Indien. Jag blir alldeles förbluffad av hans upptäckt, att han lyckades ta sig iland och frågar sedan när och hur han åkte hem. Columbus rättar till sin skjorta och berättar att de reste hem den 1 januari 1493 men på vägen hem kom de in i en storm som gjorde att de var tvungna att segla till Portugal men de var inte särskilt goda vänner med varandra så han togs till fånga av dem. Tillslut släpptes Columbus i mars och han kunde sedan återvända hem till Spanien.
Jag frågar sedan hur det gick med idén att tjäna pengar.
- När jag kom hem till Spanien, kom jag hem som en hjälte. Jag hade bland annat med mig tobaksplantor, ananasfrukter och några infödingar, berättar Columbus.

Det blir tystnad mellan oss men Columbus lättar upp stämningen genom att fråga om han får bjuda på något. Medan han går iväg och gör iordning tittar jag runt i vardagsrummet där vi sitter, överallt hänger saker som verkar komma från andra kulturer och det märks att Columbus rest mycket och därmed fått hem många souvenirer från olika platser. Jag känner plötsligt doften av kaffe och strax därpå kommer Columbus tillbaks.

Därefter ställer jag frågan hur hans andra resa gick till. Columbus riktar sina skarpa ögon mot mig och börjar sedan berätta.
- 1493 gjorde jag min andra resa, jag reste iväg med sjutton skepp 1200 män. Denna resa namngav jag flera öar i Västindien och ön Nevis i Karibien samt Jungfruöarna och Puerto Rico. Sedan reste jag till Hispaniola för att hitta guld och sedan byggde jag en fästning där. Efter det undersökte jag södra kusten och fann Kuba och för min förvåning fann jag Jamaica men syftet med resan var att leta efter guld. På Jamaica bildade jag ett system med infödingar som var tvungna att leta efter guld men misslyckade de, högs deras händer av. Jag frågade kungaparet vad de tyckte om slaverihandel, att man kunde känna pengar på det men de förnekade och jag åkte därför hem 1496. Berättar Columbus.

Jag antecknar så fort att fjäderpennan nästan glöder och doppar den sedan försiktigt i bläcken, doften av den stärka bläcken sticker i min näsa.
Jag funderar över det han just berättat och tänker framförallt på det han förtäljde om slaverihandel. Hur tänkte han egentligen, kan man verkligen komma och ta över en ö och sedan använda infödingarna där som slavar?

Jag vill veta mer om hans resor och frågar sedan om hans tredje resa. Columbus blick ändras plötsligt, hans ögon smalnar och han tittar samtidigt ner i marken.  Hans ansiktsuttryck ändras från att sett glad ut till sorgsen. Columbus tar sedan ett djupt andetag och börjar sedan berätta att hans tredje resa startade 1498, han fann bland annat Sydamerikas fastland. Han berättar att många som reste ditt tyckte att dem blivit lurade av honom eftersom de trodde att de skulle hitta guld. Columbus berättar att det gick så långt så att han blev tvungen att hänga några av sina sjömän. Det slutade med att han fick en anklagelse och blev därför hemskickad med bojor till Spanien. Senare blev han släppt men då hade människorna tappat sin respekt för honom.
Jag ser hur Columbus fäller en tår och han berättar sedan att han ångrar det han gjorde mot människorna och att det straff han fick var rätt åt honom. Jag blir tagen av det han just berättat, att han ångrar det han gjorde.

De varma solstrålarna lyser in genom det stora fönstret mitt i rummet där vi sitter och jag känner hur den heta värmen är på väg in i huset. Jag tar upp min solfjäder och fläcktar mitt ansikte försiktigt.

Därefter ställer jag frågan om hans fjärde resa verkligen blev av. Columbus sorgsna ansiktsuttryck lättar och han berättar sedan.
- Min fjärde och sista resa gick av stapeln 1502 och med mig hade jag min son Ferdinand. Vi undersökte Centralamerika, från Belize till Panama och Honduras. Därefter blev vi strandsatta ett år på Jamaica men vi åkte tillbaka till Spanien 1504 och nu har jag varit hemma sedan dess.
Jag tänker tillbaka på alla Columbus fyra resor han varit med om, han har verkligen upptäckt mycket genom sitt liv och jag blir alldeles förbluffad.

Jag funderar över vilka konsekvenser som Columbus kommer medföra i framtiden, världen kommer nog bli mindre för oss människor nu när vi vet hur den ser ut och vi kommer kunna utforska ännu mera på de nya platserna och lära känna nya människor och dess kultur runt om i världen.
Jag reser mig sedan upp ur fåtöljen och tackar för fikat Columbus bjöd på. Hans stora leende gör mig glad och jag får en varm kram av honom och sedan säger vi adjö. Därefter går jag därifrån med lycka att fått ta del av hans liv.

CHRISTOFER COLUMBUS EN STOR UPPTÄCKTSRESARE

”Jag fick ofta höra att jag var knäpp och att mina teorier inte stämde”, berättar Christofer Columbus en av världens största upptäcktsresande när jag träffar honom för en intervju. Här får vi följa med på hans omtalade resan från Spanien till Amerika.

Jag har bestämt möte på ett café i centrala Spanien med en mycket gammal man. Mannen jag ska träffa heter Christofer Columbus. Columbus är en upptäcktsresande man som har rest runt mycket i världen. Men hans största och mest omtalade resa gick av stapeln den 3 augusti 1492, till Amerika. När jag kontaktade honom förra veckan lovade han mig att han skulle berätta om sin stora resa. Jag har köpt två kaffe, en till mig och en till honom. Vi skulle träffas här på caféet kvart i två men nu är klockan tio i. Jag börjar bli lite orolig att han ska ha glömt vårt möte och inte ska dyka upp. Men precis när jag tänker de tankarna öppnas dörren till caféet och en mycket gammal man med långt grått skägg stapplar in. Jag förstår direkt att det är Christofer Columbus. Han kollar sig lite vilset omkring, så jag vinkar till honom att komma och sätta sig. Han sätter sig på stolen mittemot mig och ber om ursäkt för att han är sen. Jag pekar på kaffekoppen och säger att det är till honom. Han tar en stor klunk av det nybryggda kaffet och räcker sedan fram handen och presenterar sig. Vi småpratar en stund och jag tycker att han är väldigt trevlig. Jag får bland annat veta att Marc Opolo är en av hans stora förebilder och att han har läst många av hans böcker.

Hur kom du på idén att du skulle segla ända till Amerika? frågar jag honom. ”Jo du förstår att när jag var ung kunde man bara få tag på kryddor och siden i Asien, framförallt i Indien. Det var en väldigt jobbig resväg dit och det tog mycket lång tid. Man kunde antingen segla runt Afrikas kust eller resa med häst och vagn genom alla länder men det var mycket krångligt. Vi hade heller ingen aning om att det fanns andra världsdelar än Afrika, Europa och Asien, för det var ingen som hade rest längre än dit”, börjar han berätta för mig. ”Så en dag fick jag idén att man kunde segla runt hela jordklotet för att nå Indien istället för runt Afrikas kust. Jag gjorde många uträkningar och kom fram till att man skulle spara massor av tid genom att segla på det viset”. ”Men” säger han sedan och kliar sig i det långa skägget. ”Eftersom att jag inte var speciellt rik och inte hade någon båt var jag tvungen att få samtycke av en högre makt för att få tillgång till ett skepp som jag kunde segla dit med”.

Han berättar för mig att det var väldigt svårt att hitta någon som ville hjälpa honom. Det var ingen som trodde på hans teorier att det skulle gå fortare att segla runt jorden, för de trodde att jorden var större än vad han ansåg att den var. ”Hur kändes det när folk kritiserade dina teorier?” frågar jag honom sedan. ”Det måste ha varit väldigt jobbigt eftersom att du själv trodde på dem så starkt”. ”Ja självklart var det jobbigt och jag fick ofta höra att jag var knäpp. Men om jag ska vara ärlig så skäms jag faktiskt över mina teorier nu när jag i efterhand vet att jag hade så fel om allt”, säger han samtidigt som han sorgset tittar ut genom fönstret på andra sidan rummet. ”Vad menar du med att du hade fel om allt?”, frågar jag honom förvånat. ”Jo tillslut gick den spanska kungen och drottningen med på att låta mig resa runt jorden för att nå Indien. Så den 3 augusti 1492 började jag min resa från Palos i Spanien. Jag seglade först till Kanarieöarna där jag bytte till ett större skepp som var lastat med proviant. Efter det gav vi oss ut på det stora havet för att fortsätta vår resa mot Indien. Vi seglade i flera veckor mitt ute på det öppna havet”. ”Det måste ha varit väldigt läskigt att inte veta vart du var någonstans, var du aldrig rädd” frågar jag honom. ”Ja det var väldigt läskigt, speciellt på nätterna. Då var det helt kolsvart och man såg ingenting. Jag var aldrig rädd men mina matroser var mycket rädda. De trodde fortfarande att jorden var platt och att vi skulle råka segla över kanten. Men jag lyckades lugna dem genom att förklara mina teorier om varför jorden var rund. Den 12 oktober såg vi land, det var en obeskrivlig känsla att se fastland efter så många veckor av att bara ha sett hav. När vi kom fram till landet trodde jag att vi kommit till Indien så när invånarna kom fram till oss kallade jag dem för indianer”.

Han lutar sig tillbaka på stolen och börjar skratta ett högt murrande skratt. Jag dras med av hans skratt och vi skrattar gott tillsammans. ”Men jag förstår inte” säger jag sedan förvånat. ”Visste du inte att du hade kommit till Amerika?” ”Nej det visste jag inte”, svarar han. ”Som jag sa förut så visste ingen på den tiden att Amerika fanns, vi trodde att det bara var hav där”, förklarar han. ”Jaha då förstår jag” svarar jag lite generat. ”Hur länge stannade du där innan du åkte hem igen?” ”Jag var kvar i Amerika i några veckor sedan längtade jag efter min son Diego så mycket så jag och min besättning bestämde oss för att segla tillbaka till Europa. Men jag återvände till det som jag trodde var Indien fyra gånger till, jag genomförde även många resor för det spanska kungaparet åren efter min första resa”, berättar han.

”Vilka konsekvenser tror du att dina resor kommer att medföra i framtiden?” frågar jag. Han tar en klunk av kaffet som måste ha blivit kallt vid det här laget och tänker efter en lång stund. Sedan säger han, ”jag tror att handeln mellan länderna kommer att öka och att det kommer att bytas nya varor som inte har byts tidigare. Jag tror även att folk kommer att resa mer mellan länderna i hela världen. Jag hoppas också att jag har inspirerat många till att göra nya upptäcktsresor”.

Plötsligt lyfter han armen och tittar på sin stora guldklocka och utbrister, ”oj är klockan redan så mycket! Tiden har bara runnit iväg, det var väldigt trevligt att träffa dig men nu måste jag skynda mig till läkaren”. Jag tackar för att han tog sig tid att träffa mig och sedan reser han sig och stapplar ut genom cafédörren som han gick in genom för femtio minuter sedan. Jag sträcker mig efter min väska och tar fram mitt block och min penna. Jag lutar mig tillbaka på stolen och tar ett djupt andetag, sedan börjar jag skriva ner det som han just har berättat för mig.

Ferdinand Magellan - han som seglade jorden runt

Magellan berättade för mig år 1518, då han var 38 år gammal, att han hade hittat en karta. På kartan visade det sig att fanns en stor flod som skulle gå genom Sydamerika ut till stilla havet. Han bestämde sig då för att han ville försöka hitta floden. Den 22 Mars gick Karl I av Spanien med på att Magellan fick bege sig iväg på sin upptäcktsfärd och gav honom bidrag till resan. Den 10 augusti 1519 gav sig Magellan iväg med fem skepp för att upptäcka nya delar av världen.

Jag är en av de 270 män som är med i besättningen på ett av Magellans fartyg vid namn Victoria. Vi beger oss sig iväg på upptäcksresan för att hitta floden genom Sydamerika. När Magellan berättade för mig om hans plan tyckte jag att den lät så intressant att jag inte kunde hålla mig från att fråga om jag fick följa med på hans långa resa och skriva om det som händer under resan. Just nu är vi på väg ombord på det största skeppet som står och guppar intill hamnen i Sevilla. Magellan står i fören av fartyget och tittar ut över havet med ögon som glittrar av förväntan. Jag kan se från långt håll att han är oerhört förväntansfull över resan. Han bär en gul kjortel i skinn med en svart och vit randig skjorta med puffärmar under. I midjan har han dragit åt ett bälte och bär ett halsband runt halsen med en medaljong. På huvudet vilar en svart hatt. När fartyget lämnar hamnen och börjar segla iväg i kurs mot Sydamerika går jag fram till honom. Magellan får syn på mig när jag går mot honom med raska steg och ger mig en min som är svårt att tyda då hans skägg täcker mestadels av hans ansikte. När han sedan hälsar vänligt på mig inser jag att minen han gett mig troligen var ett vänligt leende. Vi börjar samtala om vad han känner inför den långa resan som står framför oss. Efter att han vänt sig bort från mig och fäst blicken ut över havet igen säger han med ansiktet bortvänt från mig att han alltid har velat leda en alldeles egen expedition. Han berättar med stolthet i rösten att han fick titeln Kapten av Kung I av Spanien. 
       När jag hör en av mina män i besättningen ropa “Kapten” till mig får jag en härlig känsla genom kroppen. Det är en ära att få vara kapten över ett skepp, förklarar Magellan för mig samtidigt som han rättar till den svarta hatten som var på väg att flyga av hans huvud på grund av den starka vinden som härjar i luften.

 

Efter att vi seglat i fyra månader börjar maten att ta slut och vi ankrar därför utanför Rio de Janeiro för att fylla på med mer mat. Där jag står tillsammans med fem andra män längst fram i fören kan jag se hur landet börjar breda ut sig och jag lägger märke till det höga berget Corcovado medan vi börjar närma oss Rio de Janeiro. Vi fotstätter sedan mot Sydamerikas kust och seglar i fem månader när vi till slut når Rio de la Plata. Magellan beordrar oss om att vi ska stanna i Pantagonia över vintern vilket inte går så bra som vi tänkt oss. En natt utbryter ett myteri och tre spanjorer tar över kaptensrollen och avrättar två av våra kaptener. Magellan var fast besluten över att vi skulle fortsätta vår resa. Han vägrar att ge upp när vi kommit så långt. När vi börjat segla igen och Magellan sätter sig ner på en bänk ute på däcket för att ta en matpaus passar jag på att göra honom sällskap för att få prata en stund med honom. Han ser nöjd ut där han sitter rakryggad och njuter av solen som äntligen glimtar fram bakom molnen.
       - Snart ska jag skicka ett av skeppen nerför kusten för att spana efter passagen, svarar han när jag frågat honom vad som väntar oss. Jag funderar över varför vi alla inte kan följa med och ber därför honom förklara varför. Magellan svarar då att de finns en stor risk att vi alla inte klarar oss. Han säger att han vill skicka skeppet Santiago eftersom han litar på att besättningen är tillräckligt modiga att ta sig an detta.
Det visar sig att han har fel. Endast två av männen från Santiagos besättning klarar att återvända till oss. Han har inte endast fel om besättningen på skeppet Santiago, för när vi äntligen hittat passagen till floden smet ett av skeppen och seglade hem till Spanien. Jag kunde se på Magellan att han var för upprymd för att bry sig om det och satte fort kurs mot floden. Han hade funnit de han var fast besluten över att göra. I November hade vi seglat igenom hela floden till andra sidan. Jag frågar Magellan vad han har för planer nu efter denna lyckade resa och han förklarar för mig med ett stort leende på läpparna att han vill ge sig ut på ännu fler upptäcktsresor.
       - Under vår resa har jag hört talas om en stor flod i Nordamerika som tros rinna från
väst till öst genom Nordamerika. Direkt när vi kommer tillbaka till Sevilla ska jag prata med Kung I. Förhoppningsvis går han med på att jag får göra en till resa nu när jag lyckats med denna resa så väl, säger Magellan till mig.

Magellans planer går inte riktigt som han tänkt sig. Det uppstår strider när vi når Filippinerna med Lapu-Lapu, en filippinsk stamhövding. Jag själv deltar inte i striden men jag kan se allt som händer. Magellan beordrar mig om att stanna på skeppet och ta skydd medan jag beskriver händelsen i minsta detalj. Flera av mina vänner dör. Jag ser hur Magellan och resten av männen kämpar för sina liv. Öborna är mycket fler än oss och mycket starkare. Stenar och lansar kastas från alla håll emot vår besättning. Nu börjar flera av våra män dra sig tillbaka mot skeppet där jag befinner mig. Jag ser deras rädsla i ögonen när de rusar emot mig med öborna tätt bakom dem. En efter en stupar i vattnet och jag ser hur vattnet runt omkring dem färgas rött. En av de männen är Magellan.

Nu när jag sitter på skeppet på väg tillbaka till Spanien tillsammans med de ynka 18 män i besättningen som överlevt, tänker jag på honom. Kapten, Ferdinand Magellan. Jag såg aldrig när han dog, men jag har hört vad som hände. Jag önskar jag kunde ha hjälpt honom. Men mitt bland alla mina tankar på vad jag hade velat gjort för honom kom jag att tänka på att han fick spendera sin sista tid på en plats han verkligen tyckte om. Och han fick även uppfylla sin dröm om att segla jorden runt, innan han dog. Något annat som virvlar runt inuti mitt huvud är vad denna upptäcksresa kommer ge för konsekvenser i framtiden. Och hur kommer Magellan att beskrivas? Jag tror att Magellans resa kommer att göra stor skillnad i framtiden och att den kommer att sluta samman världen. Varje liten plats vi upptäckt och besökt gör skillnad. Då får vi ännu en liten pusselbit till vår karta på världen. Längre fram i tiden tror jag att alla pusselbitar har fallit på plats och att de har en hel bild på hur vår värld ser ut.

James Cook

Jag har träffat James Cook, en upptäcktsresenär som bland annat upptäckte Australien, Påskön och New Zeeland. Nu ska du få följa med på hans äventyr.

Jag sitter på en båt och njuter av solens värme i Sydneys hamn. Båten guppar lätt i takt med den ljumna sommarbrisen, vågorna skvalpar mot skrovet. Doften av nybryggt kaffe sprider sig genom luften. När jag tittar upp längst Sydney Harbor Bridge så ser jag honom, James Cook, första europén att nå Australien (om man bortser från Abel Tasman, som nådde Tasmanien 1642, då var dock inte Tasmanien en del av Australien). Nu har jag fått äran att träffa honom och få ''följa med'' på hans resor och två av dem gick just hit, där jag sitter idag, Australien.

Ju närmare han kommer, desto mer nervös blir jag. Han är klädd som en gammal sjöman, många lager, knästrumpor, svarta lackade mockasiner och två stora upprullade lockar på var sida av huvudet.

När han kommer fram frågar jag honom om han vill berätta om sin uppväxt.

"Jag föddes i Marton, en by nära Middlesbrough i Storbritannien, den 27 Oktober 1728. Redan som ung lyckades jag med min intelligens imponera på min fars arbetsgivare, som betalade för hela min utbildning. Några år efter jag gått ut skolan fick jag ett tjänsterbjudande på ett skepp som transporterade kol, men där tröttnade jag relativt snabbt och sökte mig vidare till The Royal Navy där jag fick jobb. Redan efter en månad blev jag befordrad till Masters Mate, efter fyra år blev jag befordrad till Master."

Vinden fläktar genom hans hår, han kisar upp mot den varma solen samtidigt som han sippar på det varma kaffet.

"Hur var det ombord på skeppen? Var det många som dog i skörbjugg eller annat liknande? Frågar jag med ett lätt leende på läpparna."

"Ja, under den första resan 1768 då vi seglade runt Kap Horn och Tahiti kartlade jag New Zeeland, stora barriärrevet och Australiens (Nya Holland) östkust, förlorade vi lite drygt 30 män till skörbjugg. Inför nästkommande resa beslutade jag mig för att jag ville förbättra hälsotillståndet ombord på båtarna. Jag tyckte att det verkade orimligt att så pass många män skulle behöva riskera att dö bara för att få göra det de brinner för. Jag beslutade därför att packa med stora lager av färsk frukt och grönsaker. Under vår andra resa 1772, då vi utforskade Venus förflyttning och antarktiska kontinenten, blev jag den första Europé att korsa den södra polcirkeln. Vi upptäckte även Sydgeorgien och Sandwichöarna (Hawaii), Tonga och Påskön och då dog endast en av 118 män."

"Hur gjorde du för att dokumentera dina resor så detaljerat som du har gjort, nästan halvskrek jag i ett försök till att överrösta alla skrikande fiskmåsar som flyger runt kring vår båt".

" En viktig del av mina resor var just dokumentationen, jag ville att den skulle vara exakt, noggrann och detaljerad. Därför såg jag alltid till det fanns rum för skribenter, vetenskapsmän och konstnärer ombord. En av dem jag valde att ta med mig var Daniel Solander som var en av Carl von Linnés läroljungar."

" Kan du berätta om din tredje och sista resa?"

Cook rynkar pannan och tittar ner i bordet nästan som att han försöker minnas något som han förträngt, innan han börjar.

"Den 12 juli 1776 utgår vi från Plymouth i England, två skepp. Jag förde befälet på Resolution och Charles Clerke på Discovery. Även på den här resan besöker vi Australien (Nya Holland) och New Zeeland innan vi åkte vidare till Alaska där vi skulle utforska Berings sund. Vi fortsatte till det att vi korsat den norra polcirkeln, vi var då tvungna att vända på grund av alla isberg. När vi seglat till Sandwichöarna (Hawaii) beslutade vi att övervintra där. Urbefolkningen behandlade oss som alla andra på ön och efter tre veckor på ön lättade vi ankar för att fortsätta att utforska de andra närliggande öarna. Efter bara några dagar märkte vi att Resolutíons toppmast hade knäckts och vi var då tvungna att vända om till den ön där vi tillbringat vintern. När vi anlänt till ön var det som att vi mottogs av helt andra människor än förut. De var oförskämda, nästan elaka. På nätterna smög de sig ombord på våra båtar och stal både mat och varor. Efter några dagar fick jag nog, jag beslutade mig därför att gå in till byn för att prata med hövdingen. Det hela slutade med en stor strid mellan de båda besättningarna och öns befolkning. Jag och många andra stupade den dagen, 14 februari 1779."

Jag är imponerad över Cooks ödmjukhet och personlighet. Han verkar vara en medveten människa som inte bara tänker på vad han ska göra för att utforska nya delar av världen och vara första människan här och där, utan snarare tacksam för vad han har fått varit med om och för de utvecklingar som han bidragit med. Alla Cooks resor har bidragit mycket inom vetenskapen, exempelvis har han bidragit till en revolution inom navigeringen, att navigera med hjälp astronomiska mätningar. Tack vare att han valt att ta med vetenskapsmän som kunde smala in djur, växter och örter från hela världen, har det också gett andra upptäcktsresenärer inspiration till att resa till andra länder där andra växter, örter och djur fanns.

Christopher Columbus fantastiska resa till Amerika

Christopher Columbus fantastiska resa till Amerika

Ett reportage om Christopher Columbus och hans fantastiska resa till Amerika. Christopher Columbus är en av världens största upptäckare. Han seglade över Atlanten för att komma till Indien, men istället kom han till Amerika.

Året är 1503 och Christopher Columbus börjar bli ganska gammal. Han är mycket sjuk så han spenderar den mesta tiden på mörkt sjukhus. Vi sitter just nu på ett litet café i Valladolid som ligger i Spanien. Caféet är ett sött litet rosa hus. Vi hade tur som fick en uteplats. Vädret är varmt och skönt, fåglarna kvittrar och vinden blåser lite lätt. Inne på caféet doftar det nybakade kanelbullar. Columbus har äntligen gått med på att låta mig intervjua honom om sin fantastiska resa till Amerika. Han sitter framför mig med sin stora hatt och sitt halvlånga skägg. Hatten lutar lite åt vänster, som om den ska ramla av. Han tittar upp på mig samtidigt som han tar en tugga av sin saftiga kanelbulle. Jag börjar med att fråga honom hur det kom sig att han bestämde sig för att åka till Amerika. Columbus kliar sig först i huvudet. Det tar ett tag innan han svarar. Sedan säger han med en skrattande röst:

- Tja, det var ju inte meningen att jag skulle komma till Amerika, det var mer ett misstag.

Jag tittar på Columbus med en väldigt förvånad blick. Jag frågar honom vad han menar. Han börjar sedan att berätta om sin fantastiska resa.

- Jo det var såhär. Jag skulle egentligen åka till Indien. Jag var övertygad om att det fanns en västlig väg till Indien. År 1480 tog jag beslutet att segla till Indien över Atlanten istället för att segla runt hela Afrika och den Indiska oceanen. Jag hade räknat ut att det skulle vara ett avstånd på 2400 nautiska mil, vilket är 4444 kilometer. Men jag hade räknat fel. Ingen trodde på min teori om att segla över Atlanten, men jag vägrade släppa det.

Hur gjorde du då? Frågar jag. Den här resan måste väl ha kostat väldigt mycket pengar?

- Jag trodde på mig själv. Jag fortsatte med min plan. För att få ihop tillräckligt med pengar så åkte jag först till den Portugisiska rätten. Året var då 1485. Jag presenterade min idé för rätten, men kungens experter trodde inte att uträkningen jag hade gjort om hur lång färden skulle bli stämde. Experterna trodde att den skulle bli längre, och de hade ju rätt. Kungen nekade då min ansökan om pengar till min resa. Jag försökte få hjälp på många ställen men alla avvisade mig. Därefter försökte jag i den spanska rätten. Jag försökte i hela sju år. 1492 fick jag äntligen hjälp av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. De gav mig tillräckligt med pengar för att genomföra min resa.

Columbus stannar upp. Han tycker att det mysiga lilla caféet vi sitter på inte är så mysigt längre. Det har blivit fullt av människor. Jag håller med honom. Jag hör knappt min egna röst på grund av allt skrik och prat här inne. Columbus tar sin sista tugga av sin nybakade kanelbulle. Jag föreslår att vi ska fortsätta med intervjun någon annanstans. Jag dricker upp mitt varma kaffe och sedan rör vi oss sakta mot ytterdörren. Columbus föreslog att vi kunde gå till parken inne i stan. Columbus säger att promenaden kommer att ta ungefär tjugo minuter. Det gör inget, säger jag. Då hinner jag fråga några frågor på vägen. Jag tänkte för mig själv. Jag frågar sedan om han inte var tvungen att testa båten först. Columbus svarar.

- Nej, jag har gjort tidigare resor åt samma håll så jag känner till havet just där.

Jag frågar Columbus om han upptäckte något under de tidigare resor som han just nämnde. Han tänker efter. Det tar en stund. Han svarar sedan med en hostande röst:

- Jo då det gjorde jag väl. Jag upptäckte väldigt många öar utanför Amerika som till exempel den nordliga kusten av Kuba och den norra kusten av Hispaniola.

Columbus hostar och hostar. Jag frågar om han verkligen mår bra. Han stirrar på mig med en arg blick. Han fortsätter med att berätta vilka länder han upptäckt. Han gråter och säger:

- Jag trodde att topparna på Kuba var bergskedjan av Himalaya. Men jag har fått reda på i efterhand att jag hade fel. Jag hade fel om allt. Mina drömmar var krossade.

Jag tröstar Columbus då vi kommer fram till en bänk i parken. Jag säger att det han gjorde var fantastiskt och att hans misstag inte alls var ett misstag. Du upptäckte en helt ny världsdel, och det är du känd för förklarar jag för honom. Columbus lugnar ner sig. Jag ställer sedan en till fråga. Jag frågar honom hur det kommer sig att folket som han upptäckte i Amerika kallas för indianer. Han svarar.

- För att jag trodde jag kommit till Indien såklart. Därav förblev de indianer i mina ögon. Men så klart så ska portugiserna åka dit efter mig och förstå att jag åkt fel. Men det är som du säger. Mina misstag var inga misstag. Jag har genomfört en stor upptäcktsresa och det är jag nöjd och känd över.

Min näst sista fråga är vad han gjorde och kände när han kom hem.

- Jag var överlycklig efter min resa. Jag hade fått med mig massor med guld hem. Jag var mycket nöjd med det jag upptäckt, tills jag fick reda på att det var fel. Det var inte Indien jag kommit till utan det var Amerika. Jag var väldigt besviken över det. Men du har nu fått mig att inse att mina misstag var underverk.

Min absolut sista fråga till Columbus är vad han tror att hans upptäcker kommer ha för konsekvenser.

- Jag är inte säker men eftersom att jag redan på min resa insåg att indianerna inte hade utvecklats lika mycket som oss i Europa så tog jag med några hem som slavar. Detta tror jag att folk kommer att utnyttja i framtiden. Jag tror att man kommer åka till de nya världsdelarna och ta fast individerna där som slavar. Jag tror även att vi i Europa kommer att bosätta oss där och ta över deras land. En annan konsekvens kan också vara att världen kommer att bildas samman på något sätt. Jag tror att alla olika slags folk kommer att lära sig mer om varandra.

Det var min sista fråga till säger jag. Han säger att han måste gå så jag tackar honom för hans tid. Sedan återvänder han till sjukhuset.

Faktaruta

Christopher Columbus föddes år 1451 i en Italiensk hamnstad vid namnet Genua. Han var son till Domenico Colombo och Suzanna Fontanarossa. Christopher Columbus hade tre yngre bröder och en syster. När han var tjugo år gifte han sig med Felipa Perestrello e Moniz. År 1480 fick de en son som de döpte till Diego Colón. När han blev äldre så utförde han fyra havsresor. År 1502 utförde han den fjärde och sista resan. Det var då han skulle segla till Indien men istället kom till Amerika. Han återvände hem till Spanien år 1504 och två år efter så dog Christopher Columbus av ålder.

Amber Morgan - SAMED12