Min intervju med David Livingstone

Jag befinner mig just nu i den vackraste staden jag sett, Blantyre, som är en ort i Skottland. Jag sitter mitt på en parkbänk med en kall cola i handen och väntar på den omtalade mannen som gick från att vara en fattig bomullsplockare till att bli den man med en stor historia och den som faktiskt ritade kartor över Afrika och gav omvärlden mycket att ta i om Afrikas historia som man innan inte trodde fanns.

Vi ska träffas upp här just idag i hans hemtrakt för att få veta mer angående hans upptäcktsresa i Afrika. Under tiden så tar jag en promenad i den underbara staden. Jag har aldrig fastnat så starkt för något på samma sätt som jag verkligen har gjort för denna stad, den har en sån fin och miljön är trevlig att befinna sig på. Luften känns så ren och allt ser så perfekt och omhändertaget ut. Människor går hand i hand och ser så otroligt kära och förälskade ut, nästan som ”The city of love”. De som jobbar ser nästan för goa och glada ut för att vara på jobbet, det syns på de att dem trivs med sina jobb. Man märker även att staden och människorna är ordentliga och bryr sig om varandra. Gatorna är rena och städade, parker och växter är i sin ordning.

Efter att ha sett och fått uppleva stadens insida så är jag en aningen nyfiken på hur den omtalade David Livingstone kan se ut och vara. Är han gammaldags, snygg, välklädd, ful, skabbig, otrevlig eller bara väldig vuxen och använder sig av ett formellt språk? Alla dessa frågor får jag snart ett bra svar på.

Just i den minuten som jag sitter och bläddrar igenom en massa gamla bilder på mobilen så ser jag en stor skugga komma närmare mig som snart går över mig. Jag tittar upp och får syn på David, han kommer gående med huvudet högt upp i skyn, han ser bestämd ut, nästan arg. Han har på sig en lång kappa som lätt faller ner för hans långa ben, hans hår ser näst intill otvättat och fettigt ut och han bär på en portföljd som är grön/brun. Jag möter upp honom halvvägs, vi hälsar på varandra och går sedan vidare mot en bänk längre bort för att komma bort från alla människor och allt oväsen.
Vi sätter oss ner och jag går rakt på sak och påbörjar min intervju.
- Hur var din resa genom Afrika?

Det var nog det bästa jag gjort under mina 67 år, säger han.
- Vad var det bästa med den resan och hur känns det att du blev känd på grund av något sånt?
Jag tror faktiskt att det bästa med den resan var då jag fick hjälpa människor runt om i världen att få reda på ting som man faktiskt aldrig kunde tänka sig kunna ”poppa” upp att finnas. Men även att det också blev jag som hittade det. De hjälpte mig mycket i livet, jag lärde mig exempelvis att uppskatta människor mer än vad jag gjorde innan, jag lärde mig även en hel del ovanliga språk som jag generellt inte hade lärt mig, utan det blev ett måste i den situationen, men det var även det roligaste jag gjort och jag är glad att jag har fått lära mig allt detta.

Okej, men hur blev människors reaktioner när du helt plötsligt gick ut med dina kartor och annan information?
Människor trodde jag var knäpp. De tittade på mig som om jag vore ett ufo. Men det är klart, tänk dig själv att en främmande man som man tidigare aldrig visste fanns till helt oväntat kommer upp med en mystisk information. Det är klart man reagerar olika, vissa tog det bra och andra tog det hårt. Efter ett tag blev en del nyfikna och ville kolla upp ifall min information var sann eller ej. Så de gjorde sin resa på egen hand och fick tillslut reda på att ”ja, det han sa var minsann sant”.

”Här kolla”, sa han och tog fram en av kartorna som han hade gjort av Afrika.
Det var det häftigaste jag sett, att en vanlig människa kan skapa något så stort på egen hand och dessutom helt okunnig om vad han ger sig in på.

Vi satt där i några timmar och pratade om hans liv. Han berättade att kartorna och lite annan information idag har gett länder en stor innebörd och medverkan som också har lett till att barn och ungdomar lärt sig mycket mer om historia och geometri.

Efter mycket så bestämde vi oss för att vi vara klara, jag hade även alla svar på mina frågor så jag var nöjd. Jag tackade för mig och gick mot mitt håll och han mot sitt.

Emmy