Exklusiv intervju med den kända upptäcktsmannen Jacques Cartier!

Jag har rest till hamnstaden Saint-Malo i Frankrike för att träffa mannen som förgäves försökte hitta en passage till Asien, men istället upptäckte delar av Canada och St. Lawrencefloden. Vi har bestämt att vi ska mötas i hans hem. När Jacques Cartier öppnar dörren välkomnar han mig med ett varmt leende och jag möts av brödlukt från köket där hans fru Catherine står och bakar. Hon hälsar mig med en kram och Jacques och jag slår oss ned vid bordet.

Jag frågar honom om vad han sysslar med idag när hans tid som upptäcktsresande är över. Han berättar att han bara tar det lugnt och lever livet. Han ger mig ett lite hemlighetsfullt leende och jag förstår att han inte lever helt i fridfullhet. Catherine kommer med sitt nybakta bröd och kaffe på en bricka med blommor på. Jag frågar om hon har gjort den själv och hon svarar att hon tillverkar det mesta i hemmet på egen hand, hon gillar att använda händerna.-

Vi har inte så mycket pengar nu för tiden när jag inte reser runt längre så vi får göra det bästa av situationen och tid har vi ju gott om, säger Cartier och skrattar. Efter en stund av allmänt småprat börjar vi komma in på det vi faktiskt skulle prata om.

Kan du berätta hur allt började? Stämmer det att du blev skickad av själva kungen?

Han berättar att han i början bara utforskade små områden på egen hand.

• När kungen, Francis 1, fick reda på mina resor ville han själv skicka iväg mig. Det var främst guld och andra värdesaker han ville att vi skulle hitta, men också en väg till Asien eftersom de andra som försökt misslyckats, fortsatte han. Cartier tog en klunk ur sin kaffekopp och tittade ner på sina gamla händer. Det var intressant att få veta vad de hade gått igenom. - Jag fick två skepp och sextio man, fortsatte han. Efter några veckor nådde vi Nordamerika och seglade längs kusten av New Foundland där vi upptäckte flera öar som idag tillhör Canada.

Medan han pratade begrundade jag hans ansikte. Jag kunde skymta en del ärr under skägget och på huvudet hade han en basker som såg ut att ha gått igenom en hel del. Han såg att jag kollade på den och förklarade att han hade fått den redan som tonåring och att den hade följt med honom på alla hans resor.

• När jag sedan kom tillbaka till Frankrike var kung Francis så nöjd med mina upptäcker att han skickade iväg mig nästa år igen. Denna gång hade jag med mig två indianer som guider, dessa hade jag tagit med mig hem från min förra resa. Denna gång åkte vi ända till Quebec i Canada och slog läger i några månader innan vi seglade vidare ner längs floden och kom till det som senare blev Montreal. Vi blev välkomnade av de som kontrollerade området och fick veta att det fanns fler floder till väst där vi skulle hitta guld, silver och andra värdesaker. Men tyvärr kom vintern just då så vi fick vänta till våren då isen hade smält bort.
  Hittade ni guldet sedan?
  Cartier tvekar en stund, han verkar överväga om han ska berätta eller inte.
• Nej, guldet hittade vi aldrig. Under vintern blev vi osams med ägarna och när våren kom så tog vi med oss några av ”cheferna” och flydde tillbaka till Frankrike. Till kungen sa jag att det längre bort fanns värdesaker och möjligtvis en väg till Asien.
  Cartier föreslår att vi ska gå en rundtur i huset. Huset har inte många rum, bara ett sovrum. Jag frågar om han har några barn och Cartier skakar på huvudet. - Vi ville inte sätta ett liv i världen eftersom jag aldrig var hemma. Och sedan var det för sent, svarar han lite dystert.
  Men du gjorde väl en tredje resa också, eller hur?
• Ja, 1541 bestämdes det att det skulle byggas upp ett samhälle vid St. Lawrencefloden. Vi slog läger vid Quebec igen och hittade det vi trodde var guld och diamanter.
  Trodde?
• Ja. när våren kom flydde vi med våra skatter. Vi stötte på kolonisterna som skulle bosätta sig och ledaren beordrade mig att åka tillbaka till Quebec men jag flydde under natten och åkte hem till Frankrike. Väl hemma visade det sig att guldet och diamanterna var värdelösa. Dessutom flyttade kolonisterna hem igen efter den dåliga vintern som kom. Efter det var det ingen som var intresserad av det jag hade upptäckt och min tid som upptäcktsresande var över.
  Men vad gjorde du då? Gav du bara upp allt?
• Nej, jag åkte hem till min älskade fru. Hon är trots allt det viktigaste jag har och hon har inte fått den uppmärksamheten hon förtjänar av mig. Jag hade dessutom väldigt dåligt samvete över vad jag hade gjort mot andra.
  Du menar när du tog med dig folk hem?
• Precis. Men mina män var tvungna att utstå svåra förhållanden, över hälften frös ihjäl på vintrarna.
  Jag känner mig nöjd med det jag har fått veta och undrar om vi kan gå ner till hamnen och kolla runt lite. Catherine gör i ordning en liten picknick och vi ger oss ut i den friska sommarluften.  
  
  Alva Dahl