Vasco da Gama berättar om sina resor

Vasco da Gama är en betydelsefull person för historian. Jag har fått chansen att träffa honom och höra hans berättelser från honom själv. Ni kommer nu får följa med i hans historia, vad han säger om hans resor och hur de gick till.

 

Jag befinner mig i staden Goa i Indien. Det är varmt och luften är kvav. Jag är på väg att träffa upptäcktsresenären Vasco da Gama som är i 64-års åldern. Jag ser han komma sakta gående mot mig längs den smala vägen med sina ståtliga kläder av sammet. Han bär en spetsig hatt, dekorerad med en smal fjäder, för att skydda sig mot solens starka strålar. Runt halsen har han ett stort halsband och han ser verkligen kunglig ut. När han är framme vid mig tar han min hand hårt och hälsar med en formell men vänlig handskakning. Vi sätter oss ned på en bänk i skuggan av ett litet trähus precis bredvid hamnen. Da Gama sätter sig väldigt försiktigt, som han är rädd för att göra fel och falla ihop. När han sitter ned ber jag honom berätta om hur han hamnade här. Han harklar sig och fäster blicken långt borta i det blåa vattnet, som han fokuserade på något som var sådär långt borta. Han berättar att han för länge sedan fick ett uppdrag av kung Emanuel i Portugal att hitta en sjöväg till Indien runt Afrika, för att få tillgång till rikedomar som kryddor och svartpeppar. År 1497 åkte han iväg med sin flotta. De seglade längs Afrikas kust och tog sig sedan upp till östkusten. Vasco tar en paus i sitt berättande och skrattar lite. Sedan sätter han sig till rätta igen och säger:

- Där hamnade vi i en konflikt med araberna. Det var faktiskt ganska kul och spännande, men farligt. Tillslut lyckades vi fly undan dem argsinta araberna. Efter det hittade vi en väg till Calicut i Indien. Där handlade många länder med varandra så vi försökte få ett samarbete med indierna men araberna stoppade oss igen. Vi fick segla tillbaka ända till Portugal för att fly undan dem.

Den gamle mannen tar en paus, dricker en liten klunk vatten ur en gammal kopp han tagit med sig. Han suckar och kliar sig i sitt stora skägg. Det blir alldeles tyst en stund, allt man hör är vågorna som skvalpar mot varandra och en fågel som sjunger en bit bort. Jag ser ut mot horisonten där man kan skymta ett litet fartyg. Lukten av det tropiska havet får mig att slappna av och jag bestämmer mig för att bryta tystnaden, inte för att den är pinsam utan för jag är nyfiken på hans resa. Jag frågar om han aldrig var orolig för att något skulle gå snett eller att de inte skulle hitta hem igen. Han tittar på mig med en allvarlig blick och berättar att han självklart var orolig någon gång, speciellt när de mötte de ilskna araberna. Men han säger att han gjorde en tjänst för sitt land och för kungen. När han väl lyckades, berättar han med ett leende, att han fick massa utmärkelser och fina saker som gjorde att han ville fortsätta. Jag funderar lite på det han berättat, rynkar pannan lite och frågar:

- Men hur slutade det? Varför är du tillbaka här igen då?

 

Da Gama fäster blicken ute vid horisonten igen och verkar lite fundersam över hur han ska börja. Han öppnar munnen så man ser hans gula, trasiga tänder men stänger den igen. Sedan öppnar han munnen ännu en gång och då börjar han berätta att kung Emanuel skickade ut en ny flotta som skulle försöka grunda några portugisiska fabriker. Men de lyckades inte på många ställen och flera i besättningen mördades. Därefter sände kungen ut en ny flotta med honom som ledare och han fick även smeknamnet amiral av Indien, vilket gjorde han väldigt stolt, tillägger da Gama och sträcker på ryggen av stolthet. Han fortsätter berätta att på vägen till Indien lyckades han och hans män bilda två kolonier i Afrika. Vägen till Indien bjöd på många spänningar. Han berättar att de förstörde flera städer, mest staden Calicut som hämnd för alla portugisiska män de dödat innan. Men de förstörde inte bara, utan bildade även många fördelaktiga handelsföretag, vilket var väldigt populärt och hyllande när de kom tillbaka till Portugal.

Efter den långa berättelsen han just berättat tar han ett djupt andetag, sedan tar han av sig sin röda hatt och lägger den i knät, och börjar berätta igen:
”Efter detta var jag en av landets rikaste män, jag levde lycklig där hemma i flera år. Jag segla inte så mycket mer, det var andra personer som seglade runt och gjorde vårt landområde större i världen. Men efter ett par år gjorde en man dåligt ifrån sig och jag kallades in. Jag tvekade lite först men sedan tog jag uppdraget och seglade tillbaka hit till Goa. Nu ska jag försöka göra dessa dåligheter och oskick som finns här bättre igen, vi är fullt uppe i detta nu och vi gör vårt bästa.”

Nu när vi har suttit här en stund har solen börjat komma fram bakom det lilla trähuset och skiner starkt mot min kind. Vasco börjar skaka lite på benet, upp och ned som han vore stressad. Han ställer sig sakta upp och säger:
- Jag måste börja ta mig tillbaka och hjälpa dem andra. Om du vill veta mer kan du promenera med mig, den är väldigt fin väg här längs havet.

Jag stället mig upp och känner hur varm och klibbig jag blivit på låren och rumpan av sitta ned så länge, byxorna är nästan lite blöta. Vi börjar sakta gå, han tar stora men långsamma steg och har nävarna knutna i varandra bakom ryggen. Det blåser fläktande och hans halvlånga, gråa hår fladdrar lite i vinden.

- Tror du ditt arbete har någon betydelse för framtiden? frågar jag.

- Det är klart, annars hade jag aldrig gjort detta. Handeln kommer bli allt mer betydelsefull tror jag. Människor i världen har olika varor och naturtillgångar som alla vill ta del av. När vi reser till andra ställen lär vi oss om människor, alla är olika och har annorlunda kultur. Som araberna, de tänkte inte alls som oss men vi lär oss ändå från dem. Kanske har de några smarta idéer som vi också vill ta del av.

- Men tror du bara att det kommer bli positivt, inga dåliga konsekvenser?

- Nja det vet jag inte riktigt, tvekar han. Jo men visst kan det kanske uppstå fler konflikter när man träffar olika folkgrupper, man vill visa att man är de bästa och man bestämmer.

Jag säger inget mer, nickar bara och håller med. Jag följer med honom till kanten av ett hus och där tackar jag för den trevliga pratstunden och svaren jag fått och önskar han lycka till i livet. Sedan börjar jag dra mig tillbaka till det stora fartyget som ska ta mig hem till kalla Sverige igen. Jag går sakta och ser ännu en gång ut över det fina blåa havet och hoppas att Vasco da Gama har rätt, det här kommer för det mesta bara bli bättre och bättre.