Evelina Samed12
Sanningen om Christofer Columbus resa
Sanningen om Christofer Columbus resa
Jag
känner dofter av bark och träd när jag går förbi Christofer
Columbus trädgård. Det växer gröna buskar runt huset och jag
knackar på den nymålade dörren. Christofer öppnar dörren. Han
ser stilig ut precis som huset. Han har en rutig blå skjorta med
bruna byxor på sig. Christofer visar mig till hans vardagsrum. Vi
satte oss runt ett stort glasbord.
Föddes mellan 26 Augusti och 31 Oktober år
1451
Columbus var den personen som upptäckte Amerika av misstag. Hur kommer det sig?
- Jag tog en annan väg för att det inte skulle ta lika långt tid som Vasco da Gamas färd. Jag trodde att jag hade funnit ett västligt rutt till Indien, men jag upptäckte Amerika. Det var därför människorna i Amerika blev kallade för indianer.
Christofer Columbus går in i köket för att göra lite kaffe åt oss medan vi pratar. Undertiden tittar jag runt i vardagsrummet. Det är finns flaskskepp på hyllorna och dammiga tavlor. En sak i rummet fastnar jag för, ett porträtt av hans fru Felipa Monis de Perestrello och hans son Diego. Jag hör fotsteg närma sig och det är Christofer som håller i ett silverfat med bullar och kaffe. Jag frågar hur det kom sig att han ville segla.
Culumbus
vackra körsbärsträd som drar allas uppmärksamhet.
Det blir tyst en stund. Han ser ner i kaffet och krama koppen med ena handen. Han kollar ut genom fönstret med ett snett leende på läpparna. Jag följer hans blick och fastnar på den vackra körsbärsträdet. Då sänkte han sin blick och tittar på mig
- Jag ville segla för att ta in värdesaker som kryddor och guld. Det fanns bara två sätt att ta sig till Indien. Det första var att segla på havet och det andra var att ta sig genom land. Jag visade prästen på en karta hur jag skulle ta mig dit på havet. Jag pekade på den vita sidan av kartan, det var den delen som var det okända. Jag ville bevisa att jorden är rund och att det inte fanns några faror eller förbannelser.
”När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.”
Jag ber honom att berätta mer om hans färd till Amerika. Columbus tar en liten pust och tar en bit av sin hembakade bulle.
- Jag sa farväl till min familj och hoppade ombord på skeppet. Jag visste själv att det skulle ta längre tid med resan än vad jag hade sagt till drottningen, sjömännen och prästen. Om jag skulle berätta för sjömännen skulle alla lämna skeppet och vägra resa så långt.
När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.
Det tog inte länge innan bosättningen började bli oroliga över vart vi var. Många undrade hur jag visste att vi var på rätt väg genom att mäta från polstjärnan. Efter långa dagar och nätter började jag inse att jag hade fel och de hade rätt. Jag trodde att det var 2,400 nautiska mil alltså 4,444 km, det var egentligen längre än så. Det var 19,600 km. Dagarna gick, vi fick ont om vatten och mat. Jag började själv bli orolig över att vi var vilse och skulle svälta ihjäl på skeppet. På natten därefter bet en mygga mig. Jag steg upp ur sängen och tittade på lyktorna där alla mygg flög vid. Sedan kollade jag ut mot den tjocka dimman. Om det fanns mygg borde vi vara nära land tänkte jag. Det började ljusna till och jag kände hur magen knep sig. Försiktigt tonades dimman bort. Där var det. Gröna vackra växter och vitt sand, det var det enda man såg. Vi tog ner roddbåtarna och tog oss iland. Det fanns människor som bodde på landet. Det var första gången jag och mina män såg mörkhyade männiksor. Människorna som bodde där var nästan nakna, dem hade på sig skinn delar och jag kallade dem för indianer. Det var deras första gång att se ljusa människor komma från ingenstans. Indianerna behandlade oss som gudar. Dem var lika nyfikna på oss som vi var på de. Vi lät dem känna på vår utrustning, hår och skägg. Indianerna använde pilar för att döda rovdjur. Våra vapen var ingen match mot de. Det var en av mina bästa dagar.
Jag tittar i hans ögon och ser att han verkar vara alldeles för trött för att fortsätta. Jag skjuter in min stol och säger tack för berättelsen och adjö. Columbus visar mig vägen ut och vinkar till mig när jag stänger grinden.
Det blir tyst en stund. Han ser ner i kaffet och krama koppen med ena handen. Han kollar ut genom fönstret med ett snett leende på läpparna. Jag följer hans blick och fastnar på den vackra körsbärsträdet. Då sänkte han sin blick och tittar på mig
- Jag ville segla för att ta in värdesaker som kryddor och guld. Det fanns bara två sätt att ta sig till Indien. Det första var att segla på havet och det andra var att ta sig genom land. Jag visade prästen på en karta hur jag skulle ta mig dit på havet. Jag pekade på den vita sidan av kartan, det var den delen som var det okända. Jag ville bevisa att jorden är rund och att det inte fanns några faror eller förbannelser.
”När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.”
Jag ber honom att berätta mer om hans färd till Amerika. Columbus tar en liten pust och tar en bit av sin hembakade bulle.
- Jag sa farväl till min familj och hoppade ombord på skeppet. Jag visste själv att det skulle ta längre tid med resan än vad jag hade sagt till drottningen, sjömännen och prästen. Om jag skulle berätta för sjömännen skulle alla lämna skeppet och vägra resa så långt.
När vi inte såg land längre kände jag spänningen för min framtid.
Det tog inte länge innan bosättningen började bli oroliga över vart vi var. Många undrade hur jag visste att vi var på rätt väg genom att mäta från polstjärnan. Efter långa dagar och nätter började jag inse att jag hade fel och de hade rätt. Jag trodde att det var 2,400 nautiska mil alltså 4,444 km, det var egentligen längre än så. Det var 19,600 km. Dagarna gick, vi fick ont om vatten och mat. Jag började själv bli orolig över att vi var vilse och skulle svälta ihjäl på skeppet. På natten därefter bet en mygga mig. Jag steg upp ur sängen och tittade på lyktorna där alla mygg flög vid. Sedan kollade jag ut mot den tjocka dimman. Om det fanns mygg borde vi vara nära land tänkte jag. Det började ljusna till och jag kände hur magen knep sig. Försiktigt tonades dimman bort. Där var det. Gröna vackra växter och vitt sand, det var det enda man såg. Vi tog ner roddbåtarna och tog oss iland. Det fanns människor som bodde på landet. Det var första gången jag och mina män såg mörkhyade männiksor. Människorna som bodde där var nästan nakna, dem hade på sig skinn delar och jag kallade dem för indianer. Det var deras första gång att se ljusa människor komma från ingenstans. Indianerna behandlade oss som gudar. Dem var lika nyfikna på oss som vi var på de. Vi lät dem känna på vår utrustning, hår och skägg. Indianerna använde pilar för att döda rovdjur. Våra vapen var ingen match mot de. Det var en av mina bästa dagar.
Jag tittar i hans ögon och ser att han verkar vara alldeles för trött för att fortsätta. Jag skjuter in min stol och säger tack för berättelsen och adjö. Columbus visar mig vägen ut och vinkar till mig när jag stänger grinden.
Källor:
http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=232
http://www.popularhistoria.se/artiklar/christofer-columbus/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Columbus
http://www.popularhistoria.se/artiklar/christofer-columbus/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Columbus
Film:
Conquest
of Paradise
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar