Marco Polos fantastiska resa till Kina

Italienska Marco Polo berättar om sin fantastiska resa till Kina. Han reste många år av sitt liv och upptäckte många nya platser. Hur gick hans resa till, vad hände, och varför reste han tillbaka till Italien?

Året är 1322 och jag har rest till Italien för att träffa Marco Polo. Vi har bestämt att vi ska mötas på ett café i Venedig, där jag nu sitter och väntar på honom. Det är morgonsol utanför fönstret, där en massa människor irrar runt. Jag blickar ut över byggnaderna och inser hur gammalt och vackert Venedig är. Stora stenhus och gondolkanaler utanför. Runt omkring mig sitter morgonpigga människor och äter frukost. När han kommer in genom dörren tar han av sig den stora, bruna hatten och tittar lugnt ut över rummet. Han ser morgonpigg ut, precis som alla andra. Jag höjer handen och vinkar till honom för att visa var jag sitter. Han ler lite stelt och går fram till mig och sträcker artigt ut handen för att formellt hälsa på mig.

Marco Polo, upptäcktsresare och köpman, säger han självsäkert och ler. Jag har mycket att berätta för dig, om mitt liv och min resa.

Han sätter sig ner på trästolen mitt emot mig och börjar berätta sin historia. När Marco var 17 år gammal, år 1271, reste han iväg med sin far och farbror runt i Asien, de båda var köpmän och Marco hade mycket att lära av dem.

- Vi anlände först i Kaifeng, huvudstaden i Mongoliet. Där beordrades vi av härskaren, på påvens begäran, att resta tillbaka till Europa för att hämta lärda män, berättar Marco och drar lite i mustaschen.

Vi blir avbrutna av en servitris som undrar vad vi vill beställa. Marco beställer svart kaffe och jag likaså. När vi fått varsin kopp med rykande kaffe fortsätter han att berätta sin mycket intressanta historia.

De hämtade 100 stycken män som kunde lära mongolerna om kristendomen, men på tillbakavägen till Mongoliet blev de stoppade av en budbärare. Det var nu en ny påve i Mongoliet, vilket betydde att de 100 männen inte längre behövdes. Marco och hans medresenärer bestämde sig då för att fortsätta sin resa mot Kina. Jag frågar honom hur de tog sig fram. Han tänker efter innan han svarar.

- Vi reste med häst, åsna eller oftast till fots. Han rynkar på ögonbrynen och fortsätter. Det var väldigt svåra resvägar och förhållanden, det var utmattande och krävande, menar Marco.

Han berättar att på väg till Kina, mellan Iran och Afghanistan, blev de tvungna att göra ett stopp.

Eftersom jag blev sjuk fick vi stanna i bergen i ungefär ett år, berättar Marco och ser bekymrad ut. Han tar en klunk av sitt nybryggda, heta kaffe. Det är aldrig kul när resor blir uppskjutna, men nu blev det så.

När han blev frisk fortsatte de sin resa och anlände till Kina år 1275. I Kina var de väldigt imponerade av hans språkkunskaper och diplomatiska sinne. Han stannade i Kina i 17 år, i tjänst hos Khubilay Khan.

- Jag fick resa till okända delar av Mongoliet, där jag studerade platserna och sedan beskrev dem för andra, säger Marco och ser drömmande ut.

Han tittar ut genom fönstret, kanske drömmer han sig tillbaka till Mongoliet där han fick jobba med något så spännande som att upptäcka nya platser. Han vänder tillbaka blicken mot mig och jag kan se i hans ögon hur stolt han är.

- Jag visste att jag inte kunde stanna i Mongoliet för evigt. Jag hade alldeles för stor hemlängtan, bekände han och tog en till klunk av sitt svarta kaffe.

Marco, hans far och farbror bestämde sig för att resa hem till Italien år 1292. Resan tog tre år och väl framme i Italien återupptog de verksamheten som köpmän. Under ett sjöslag mellan Venedig och Genua var Marco befälhavare på ett av skeppen. Han tillfångatogs och satt i fängelse i två år. I fängelset fick han en medfånge att skriva ner hans berättelser om resan till Kina.

- Verket har kommit ut i många versioner och översättningar, berättar Marco. När jag sedan blev frigiven fortsatte jag mitt liv som köpman, vilket jag fortfarande är.
Jag frågar vad han tror att hans resa får för konsekvenser. Han ser fundersam ut och det tar ett tag innan han svarar på min sista avgörande fråga.
- Jag tror att folk inser att man kan hitta många nya platser att besöka. Jag hoppas att folk har lärt sig mycket om de platser jag har besökt och att de kan använda sig av den information jag har samlat ihop under alla år. Jag hoppas att fler vågar göra sådant jag har gjort i mitt liv, som har varit mycket händelserikt, säger han avslutande.
Jag tackar honom för att han tog sig tid för mig och vi går tillsammans ut ur caféet till den folkfyllda gatan utanför. Vi säger adjö till varandra och går skilda vägar.