James Cook

Jag har träffat James Cook, en upptäcktsresenär som bland annat upptäckte Australien, Påskön och New Zeeland. Nu ska du få följa med på hans äventyr.

Jag sitter på en båt och njuter av solens värme i Sydneys hamn. Båten guppar lätt i takt med den ljumna sommarbrisen, vågorna skvalpar mot skrovet. Doften av nybryggt kaffe sprider sig genom luften. När jag tittar upp längst Sydney Harbor Bridge så ser jag honom, James Cook, första europén att nå Australien (om man bortser från Abel Tasman, som nådde Tasmanien 1642, då var dock inte Tasmanien en del av Australien). Nu har jag fått äran att träffa honom och få ''följa med'' på hans resor och två av dem gick just hit, där jag sitter idag, Australien.

Ju närmare han kommer, desto mer nervös blir jag. Han är klädd som en gammal sjöman, många lager, knästrumpor, svarta lackade mockasiner och två stora upprullade lockar på var sida av huvudet.

När han kommer fram frågar jag honom om han vill berätta om sin uppväxt.

"Jag föddes i Marton, en by nära Middlesbrough i Storbritannien, den 27 Oktober 1728. Redan som ung lyckades jag med min intelligens imponera på min fars arbetsgivare, som betalade för hela min utbildning. Några år efter jag gått ut skolan fick jag ett tjänsterbjudande på ett skepp som transporterade kol, men där tröttnade jag relativt snabbt och sökte mig vidare till The Royal Navy där jag fick jobb. Redan efter en månad blev jag befordrad till Masters Mate, efter fyra år blev jag befordrad till Master."

Vinden fläktar genom hans hår, han kisar upp mot den varma solen samtidigt som han sippar på det varma kaffet.

"Hur var det ombord på skeppen? Var det många som dog i skörbjugg eller annat liknande? Frågar jag med ett lätt leende på läpparna."

"Ja, under den första resan 1768 då vi seglade runt Kap Horn och Tahiti kartlade jag New Zeeland, stora barriärrevet och Australiens (Nya Holland) östkust, förlorade vi lite drygt 30 män till skörbjugg. Inför nästkommande resa beslutade jag mig för att jag ville förbättra hälsotillståndet ombord på båtarna. Jag tyckte att det verkade orimligt att så pass många män skulle behöva riskera att dö bara för att få göra det de brinner för. Jag beslutade därför att packa med stora lager av färsk frukt och grönsaker. Under vår andra resa 1772, då vi utforskade Venus förflyttning och antarktiska kontinenten, blev jag den första Europé att korsa den södra polcirkeln. Vi upptäckte även Sydgeorgien och Sandwichöarna (Hawaii), Tonga och Påskön och då dog endast en av 118 män."

"Hur gjorde du för att dokumentera dina resor så detaljerat som du har gjort, nästan halvskrek jag i ett försök till att överrösta alla skrikande fiskmåsar som flyger runt kring vår båt".

" En viktig del av mina resor var just dokumentationen, jag ville att den skulle vara exakt, noggrann och detaljerad. Därför såg jag alltid till det fanns rum för skribenter, vetenskapsmän och konstnärer ombord. En av dem jag valde att ta med mig var Daniel Solander som var en av Carl von Linnés läroljungar."

" Kan du berätta om din tredje och sista resa?"

Cook rynkar pannan och tittar ner i bordet nästan som att han försöker minnas något som han förträngt, innan han börjar.

"Den 12 juli 1776 utgår vi från Plymouth i England, två skepp. Jag förde befälet på Resolution och Charles Clerke på Discovery. Även på den här resan besöker vi Australien (Nya Holland) och New Zeeland innan vi åkte vidare till Alaska där vi skulle utforska Berings sund. Vi fortsatte till det att vi korsat den norra polcirkeln, vi var då tvungna att vända på grund av alla isberg. När vi seglat till Sandwichöarna (Hawaii) beslutade vi att övervintra där. Urbefolkningen behandlade oss som alla andra på ön och efter tre veckor på ön lättade vi ankar för att fortsätta att utforska de andra närliggande öarna. Efter bara några dagar märkte vi att Resolutíons toppmast hade knäckts och vi var då tvungna att vända om till den ön där vi tillbringat vintern. När vi anlänt till ön var det som att vi mottogs av helt andra människor än förut. De var oförskämda, nästan elaka. På nätterna smög de sig ombord på våra båtar och stal både mat och varor. Efter några dagar fick jag nog, jag beslutade mig därför att gå in till byn för att prata med hövdingen. Det hela slutade med en stor strid mellan de båda besättningarna och öns befolkning. Jag och många andra stupade den dagen, 14 februari 1779."

Jag är imponerad över Cooks ödmjukhet och personlighet. Han verkar vara en medveten människa som inte bara tänker på vad han ska göra för att utforska nya delar av världen och vara första människan här och där, utan snarare tacksam för vad han har fått varit med om och för de utvecklingar som han bidragit med. Alla Cooks resor har bidragit mycket inom vetenskapen, exempelvis har han bidragit till en revolution inom navigeringen, att navigera med hjälp astronomiska mätningar. Tack vare att han valt att ta med vetenskapsmän som kunde smala in djur, växter och örter från hela världen, har det också gett andra upptäcktsresenärer inspiration till att resa till andra länder där andra växter, örter och djur fanns.