Drömmen om att bli hockeyproffs

Jag går genom ett stort huskvarter med många likadana gula radhus och försöker hitta numret på huset jag ska till. Jag har bestämt träff med en tolvårig hockeyspelande kille för att prata om hans framtidsdrömmar. Plötsligt hör jag något som låter som ett skott komma från några hus längre fram på gatan. Jag blir nyfiken och går försiktigt fram mot huset. Där står en pojke iklädd en mörkblå träningsoverall och skjuter puckar mot en sliten träskiva som ser ut att ha tagit emot många tusentals puckar.

• Hej, är det du som är Johanna? Frågar pojken med ett stort brett leende när han får syn på mig.

Jag svarar ja och går fram och hälsar på pojken som presenterar sig som Jonathan Eriksson. Jag frågar om han kan visa några olika slags skott och det gör han mer än gärna. När han har visat slagskott, handledskott och dragskott undrar han om jag vill ha saft och bullar. Vi går in till köket som doftar underbart av nygräddade bullar. Han förklarar att hans mamma har bakat tidigare på morgonen och att hon hälsar att vi får ta så många bullar vi vill. Jag känner hur magen knyter sig av hunger utav den goda doften i rummet.

• Vi kan ta med oss bullarna upp på mitt rum, föreslår Jonathan. Så kan jag visa alla mina hockeysaker.

Jag tycker att det låter som en utmärkt idé och följer efter honom upp för trappan och in i ett rum som är täckt av affischer av olika hockeyspelare från golv till tak. Han berättar att hans favoritlag är New York Rangers och pekar runt på alla bilder och berättar vilka spelare som spelar i det laget. Jag sätter mig på sängen som även den är klädd i Rangers färger.

• Har du någon förebild? Frågar jag honom när han satt sig bredvid mig.
• Jag har många olika förebilder, olika för olika saker. Till exempel är Carl Hagelin en stor förebild för mig när det gäller skridskoåkning. Han är väldigt snabb och har en bra skridskoteknik tycker jag. Men Erik Karlsson är min största förebild, för han är back precis som jag och han gör mycket mål.

Han berättar att han jätte gärna skulle vilja bli en professionell hockeyspelare i någon stor liga som NHL eller KHL. Det är hans största dröm i livet.

• Vad krävs för att man ska bli en bra hockeyspelare då?
• Man måste träna mycket och hela tiden hålla igång och inte ta långa uppehåll för man tappar tekniken väldigt snabbt och det är svårt att komma tillbaka efter ett uppehåll. Det är även väldigt viktigt att man tränar mycket på fritiden och utanför isen, för det är då man upptäcker nya tekniker och har möjlighet att träna på det man har lärt sig under träningarna.

Jonathan tar en stor tugga av bullen och fortsätter sedan berätta med munnen full.

• Det är också bra att kolla på andra spelare och se vad de gör för rätt och fel. Man lär sig mycket av att se hur andra gör och man måste våga testa nya saker.

• Enligt statistik är det mer än 6000 personer om året som skadar sig så allvarligt inom hockey att de måste uppsöka läkare. Är skador något som du oroar dig för?
• Jo visst oroar jag mig litegrann men det är inget som stoppar mig. Skador läker ju så man får inte fega ur och det är inte så mycket skador i vår ålder det blir mer ju äldre man blir, svarar Jonathan.

Han berättar att han tränar fem gånger i veckan och spelar minst en match varje helg. Träningarna är två och en halv timme. Jag kollar runt i rummet och ser en mattebok som ligger på hans skrivbord.

• Krockar skolan och hockeyn mycket?
• Ibland men jag försöker göra så mycket som möjligt i skolan så att jag aldrig ligger efter i något och träningarna är oftast på kvällarna så jag hinner gör läxor och sådant mellan skolan och träningen.
• Men hinner du träffa kompisar när du tränar så mycket?
• Ja det gör jag. När jag har gjort klart läxorna har jag tid att träffa kompisar, jag har också många kompisar i hockeylaget och de träffar jag ju nästan varje dag.

Mot en vägg står en klubba lutad. Jonathan berättar att det är hockeyspelaren Linus Klasens gamla klubba som han har fått av sin kompis. Han går fram och låtsats skjuter med den i luften.

• Det är en jättebra klubba, förklarar han.
• Är det viktigt med kvalitén på skridskor och klubbor? Frågar jag honom.
• Nej det tycker jag inte. Har man talang spelar man lika bra med en billig träklubba som med en superflexad proffsklubba som kostar tre tusen kronor. Men man jämför sig mycket med de andra i laget om vem som har de dyraste skridskorna och vem som har tejpat sin klubba snyggast och så vidare. Några skryter väldigt mycket i mitt lag och en del gnäller och säger att de hellre skulle vilja ha en nyare klubba fast de nyss har köpt en ny.

Jag frågar om han har någon reservplan ifall han inte lyckas med hockeyn och inte når sin dröm. Han tar ett djupt andetag och ser fundersam ut.

• Jag skulle kunna tänka mig att jobba som materialare eller tillverkare av skridskor, klubbor och sådant. För jag vill jobba med något inom hockey i alla fall, det vet jag.

Plötsligt knackar det på dörren och Jonathan ropar ”kom in”. Hans mamma öppnar dörren och säger att de måste åka om de ska hinna till hans träning i tid.

• Jag måste dra nu, säger Jonathan och flinar lite lätt.

Jag ler och säger att jag också måste åka. Jag tackar för bullarna och vi går ner till ytterdörren.

• Tack för att jag fick intervjua dig, säger jag samtidigt som jag knyter skorna.
• Tack själv, svarar han. Det var roligt att prata med dig.

Vi säger hej då och jag går ut genom dörren.