Livet som ung handbollsspelare

Att sitta och titta när andra idrottar kan vara inspirerande. Malin Eklund-Larsen var med på sin storebrors handbollsträningar och matcher, vilket gjorde att hon blev nyfiken på hur det var att spela. Redan vid 5-års ålder började hon på handbollsskola, ett år yngre än de andra i gruppen.

Jag möter Malin vid hennes skola Tumba Gymnasium. Det är en stor skola med många elever och möjligheter. Det är här hon läser samhällsprogrammet, inriktning samhälle med handbollsprofil. Vi går in och letar upp ett ledigt rum där vi kan vara ifred.

Malin berättar hur allt började med ett leende på läpparna. Med en handbollsintresserad och engagerad familj var det självklart att hon också skulle börja spela handboll.

- Jag var alltid med och kollade när min bror spelade och ville så hemskt gärna spela själv, säger Malin och tänker tillbaka på tiden hon spenderade på bänken bredvid planen.

Numera är det hon själv som står på planen och är inne i spelet. Redan som femåring började Malin på handbollsskola i Tumba. Det är där hon har utvecklats och fortsatt spela som målvakt. Hon har nu tagit sig till damernasjuniorernas utvecklingslag och satsar med höga mål.

- Drömmen inom handboll är att nå landslaget men annars skulle jag vilja spela i elitlaget, berättar hon och ser lite fundersam ut. Det kommer vara svårt att ta sig dit, men jag har redan kommit en lång bit på vägen, förklarar hon.

Malin har alltid vetat att handboll var hennes grej, det var kul och något hon var bra på. Handbollen är något hon lever för, och träningarna har blivit hennes andra hem.

- Mycket av min tid tillbringar jag med att spela handboll. Eftersom jag har handboll på schemat i skolan, tränar jag sex gånger i veckan med minst en match på helgerna. Det kan vara riktigt slitigt och ta upp hela min tid, menar hon och suckar lite.

Hon är van vid att träna mycket och har gått i handbollsklass två år i högstadiet innan hon började gymnasiet med handbollsprofil. Men för att klara av både skola och handbollen, som är de två viktigaste sakerna i hennes liv finns det några saker som man måste klara av.

- Det gäller att vara fokuserad på det man gör och kunna kombinera både skola och handboll samtidigt, förklarar hon och fortsätter. Man måste också våga satsa, det är något som är lika viktigt, säger hon och ler lite.

Men det är inte alltid lätt att klara av allting, eller att hinna med allting. För att kunna träna ofta och länge, offrar hon mycket. Speciellt tid med kompisar. Hon ser lite ledsen och nedstämd ut och berättar.

- Det kan vara jobbigt och tråkigt att offra kompisarna för handbollen, men ibland måste jag. Det är också jobbigt att skolan blir lidande och det straffar mig ibland, när jag tex har tränat istället för att plugga, bekänner hon. Det är mycket jag offrat men ibland är det värt det, säger hon och verkligen menar det.

Malin förklarar att det kan vara bra att offra saker ibland, det är tråkigt men kan vara nyttigt och gynna en i framtiden. Jag frågar henne om vad som gör henne peppad att fortsätta med handbollen ändå. Hon funderar en stund och tänker ut ett passande svar.

- Det är roligt när träningarna ger resultat. Förra året vann mitt lag junior SM. Det är sådana vinster som peppar mig, berättar hon stolt.

Malin tror att handbollsspelandet kommer att vara bra för henne i framtiden. Hon kommer alltid att kunna se spel på en målvakts sätt och hon har lärt sig att känna av andra, inte minst sitt eget lag.

- Som målvakt har jag fått ta täten och blir lite som en ledare för laget, menar hon och ser det som en positiv sak.

Hon berättar att hon ofta tar huvudrollen i laget, men också när det gäller andra saker, som grupparbeten i skolan och hon tror att det kan bero på att hon är målvakt.

-I framtiden hoppas jag på att kunna hjälpa till på klubben. Jag vill hjälpa de yngre lagen att bli framgångsrika och duktiga handbollsspelare, säger hon avslutande.