Mina tankar om radioprogrammet Tendens

Igår lyssnade jag på radio och fastnade för ett program jag bara måste skriva om. Jag lyssnade på radioprogrammet Tendens: ”Jag kan inte leva som dom” i P1 (20130305). Det handlar om en ung tjej, Sara, som rymt hemifrån eftersom hon inte kunde leva med sin familj. Hon blev hotad att bli bortgift och dödad om hon inte levde efter normen, då familjen levde efter en hederskultur. Hon menar att hon valde bort hederskulturen, sättet familjen levde på, och inte att hon valde bort sin älskade familj hon önskar kunna ha ett normalt förhållande med. Idag lever hon med skyddad identitet och har endast telefonkontakt med sin familj. Sara valde att ge sitt liv en till chans, allt hon vill är leva ett vanligt liv utan att någon annan bestämmer över henne.

Reportaget är subjektivt. Det är en intervju där hon berättar om sitt liv, händelserna och mycket om hennes känslor. Det är Saras egna bild av det som hände och hur hon vill att det ska vara. Språket är väldigt talspråkligt, hon berättar med sina egna ord och det känns inte som att hon har något manus hon går efter, men hon har säkert stödord eller liknande. Hon pratar ganska formellt och ansträngt, men ibland med lite slangord. Det är ändå lätt att förstå, även om hon har dialekt med viss brytning. Det är inte heller några svåra ord och allt flyter på okej. Betoningarna på orden är bra, det känns naturligt. Ibland blir det långa pauser, exempelvis när hon har svårt att förklara vad hon menar eller när det är jobbigt att prata om vissa saker ur hennes förflutna. Ibland får hon gråten i halsen och då tar programledaren över och ställer en ny fråga för att underlätta.

Jag tror att målgruppen är personer i åldern 16-30. Hon själv är 23 år och berättar om händelsen som skedde när hon var 16. Just därför kan det vara bra för tonåringar att förstå vad som kan hända runt omkring, hur andra tonåringar känner sig och hur dom hanterar problem som detta, familjeproblem och att rymma hemifrån. Det kan få andra att förstå vad som händer med personen som är utsatt. Att det är riktat till personer upp till 30-års åldern tänker jag att just det som Sara gått igenom kan andra gått igenom och kan känna igen sig och förstå henne. Just sådant som heder och religion kan vara intressant för lite äldre personer, då de kanske också har hederskultur i sitt hem och egna barn med tankar som Sara hade, att de inte håller med om vad religionen säger är rätt.

Det finns inget tydligt budskap med programmet, men jag tror att det kan vara att folk ska öppna ögonen för sådant här och att man faktiskt kan gå sin egen väg i livet. Att man kan bryta banden med dom man älskar om det är det som är det bästa om man inte kan leva som dom. Det är okej att göra som man själv vill och leva livet precis så som man själv tycker är det bästa sättet.

Jag lyssnade också på en podcast av Hanna och Amanda, ”Vänskap” (20120427). De pratar om vänskap, hur bra och underbart det är. De berättar också om vänskap i tonåren och de vänner som stått vid deras sida i många år och hur bra vänner de fortfarande är.

Innehållen i de två programmen skiljer sig åt väldigt mycket. Den första handlar om hur jobbigt och utmanande livet kan vara utan sin älskade familj och den andra handlar om hur bra livet kan vara med sina älskade vid sidan, där vännerna nästan blir som en del av familjen.

Det finns tydliga skillnader i språket. I reportaget ställs frågor som bli besvarade, tempot är ganska långsamt och i helhet är intervjun ledsam och mörk. I podcasten kör de bara på, avbryter varandra, pratar lättsamt och skrattar mycket. Hanna och Amanda pratar som om de pratade med varandra med informellt språk och naturliga betoningar på orden.

Målgrupperna skiljer sig lite grann, podcastens målgrupp är nog 25-45-års åldern. Varför jag tror så är för att de pratar om sådant som hänt när de var unga och sådana vänner som de har kvar nu. Det är nog svårt för yngre att förstå vad de pratar om, när de inte vet hur deras vänskapsrelationer kommer se ut när de är gamla. Många äldre som lyssnar tänker säkert tillbaka på sina år då de hade vänner som betydde mer än något annat, innan de kanske skaffade en familj som blev viktig.